Kill Bill Volume 2

Det har gått några månader sen första delen av ”Kill Bill” hade premiär och från och med i dag går det att se fortsättningen på Quentin Tarantinos blodiga historia om The Bride, en yrkesmördare som blir attackerad på sin bröllopsdag, hamnar i koma och vaknar fyra år senare besluten att döda den man som gav sig på henne. Karin Magnusson sett ”Kill Bill Volume 2” - eller halvblundat sig igenom.

Ja, några scener i Kill Bill är direkt fasansfulla, även för den som inte egentligen lider av klaustrofobi. Och vid det här laget vet vi ju vad som utmärker en Quentin Tarantinofilm. Det lekfulla och smarta soundtracket, det finns här - check. De oväntade skådespelarvalen - check. Och inte minst de långa scenerna - dubbelcheck.

Här staplas de på varandra, och de skräckfyllda scenerna, de som är riktigt ångestladdade är mycket utdragna. Som tittare får man hantera det genom att lita på regissören och hjältinnan. Jag vet att Uma Thurman - The Bride - Beatrix Kiddo - fixar det. Med sina långa ben, sina seniga armar och blodiga nävar slår hon sig genom plankor och ut ur gravar. Lär sig behärska den dödligaste av alla kampsportsgrepp - den fempunktsinducerande hjärtexplosionen. Allt för att nå sitt mål - att döda Bill, kill Bill. Mannen som stal 4 år av henne liv.

Är våldet vackert? Är våldet meningsfullt? Det är en smaksak, men precis som Lars Von Trier gjorde i Dogville - lät hjältinnan plågas till man som åskådare knappt stod ut och man bara kände avsky och hat - mot våldsutövarna, mot regissören. Så kommer hämnden också här och förlöser oss på slutet, redan titelns löfte om hämnd är nödvändigt för att vi ska orka se sadism. Övergrepp rättfärdigar allt fortsatt våld, och vi är inte bättre än de vi tittar på.

Men om de långa scenerna i sina bra stunder hjälper till att bygga upp skräck hos åskådaren så blir de när de är svaga bara pladdriga och mekaniskt Tarantino-knasiga. Första delen av Kill Bill var både kortare och mer koncentrerad. I del två har Tarantino tagit med de scener som han lika gärna hade kunnat spara till DVD-utgåvans extragodis, med regissörskommentarer.

Om Kill Bill del ett var en upphetsande och förföriskt cool färgkoordinerad våldsexplosion är tvåan svartare, mer ångestfylld och - paradoxalt nog också mer kärleksfull. För filmen tar en oväntad vändning - och nu får ni sluta lyssna om ni inte vill få överraskningen förstörd - Den skildrar kärleken från en förälder till ett barn så hjärtskärande att vi inte sett det sedan Kramer mot kramer. Vem hade kunnat tro det om Quentin Tarantino?

Karin Magnusson

karin.magnusson@sr.se

Relaterat

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista