Orakelnatten

Paul Auster är sedan det internationella genombrottet med ”New York-trilogin” i slutet av 1980-talet sinnebilden för den fiffigt postmoderna författaren. Men sedan dess har det gått ungefär femton år och minst lika många böcker, och med tidens gång har också Paul Auster fallit för den gamla goda berättelsens lockelser. Mattias Berg sögs in i  Paul Austers senaste roman, ”Orakelnatten”.

Så fort Paul Auster börjar tala, från den allra första raden, så lyssnar man. Det är som om hans romaner kan prata av sig själva. Han ger dem snarare en röst än ett språk.

Så här börjar ”Orakelnatten”: ”Jag hade varit sjuk länge. När det blev dags för mig att lämna sjukhuset visste jag knappt hur man gjorde för att gå, mindes knappt vem jag förväntades vara.”

Och frågan är väl om Paul Auster någonsin har dragit så många historier på en gång som i ”Orakelnatten”. Kanske har han här slagit någon sorts världsrekord i antalet intriger per spaltcentimeter.

För först är det själva berättarjaget, en författare vid namn Sidney Orr, som köper en blå anteckningsbok från Portugal i en mystisk pappershandel i New York.

Sedan är det berättarens berättelse: vi får följa ett utkast till en roman som den här författaren skriver i den blåa anteckningsboken. Det kretsar kring förläggaren Nick Bowen, som en dag nästan träffas av en fallande staty och bestämmer sig för att det måste vara ett tecken: det är dags att lämna sitt gamla liv och starta ett nytt.

Sedan är det ytterligare ett berättarplan: Nick Bowen läser nämligen en efterlämnad roman skriven av ännu en författare, Sylvia Maxwell.

Den heter ”Orakelnatten” – alltså precis som den roman som Paul Auster själv har skrivit.

Hänger ni med? Nej, jag tänkte väl det.

Och förutom de här tre historierna är boken full av mindre berättelser: filmmanus och notiser och alla möjliga sorters fragment. Dessutom flera sidor långa fotnoter, satta med en stil som nog är den minsta jag har sett utanför den akademiska världen.

Så till slut tröttnar man ju, hur underhållande och bisarra alla de här historierna än är. Det blir liksom läsning inte bara som verklighetsflykt, utan som en sorts minnesförlust. Man kan dyka ned och verkligen fastna var som helst i texten, men efteråt minns man nästan ingenting.

Och det är ju länge – snart 15 år – sedan Paul Auster hade den samlade och samlande kraften i storverk som ”New York-trilogin” eller ”Månpalatset” eller ”Slumpens musik”.

Kanske visar ”Orakelnatten” att man faktiskt kan bli en för bra berättare för sitt eget bästa, åtminstone om man är författare. Att även en slug gammal postmodernist som Paul Auster kan bli ett hjälplöst offer för sin egen fantasi, och fullkomligt tappa greppet om helheten, själva det romanbygge som han hade sådant fantastiskt handlag med för något decennium sedan.

Så där sitter vi stackars läsare till slut, med håret vått av historierna som har regnat ned över oss. Och vet inte alls om vi ska skratta eller gråta.

Mattias Berg

mattias.berg@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".