Kristina Sandberg. Foto: Maria Annas
Litteratur

Kristina Sandberg trogen sitt tema: kärlekens villkor.

Ta itu hette Kristina Sandbergs senaste roman, en berättelse om att vara mamma och inte riktigt orka med.  Den utkom 2003, i början av vad som kunde kallas en mammatrend i litteraturen, böckerna om moderskap och föräldraskap har sedan dess blivit allt fler. Kristina Sandberg kommer nu med sin första roman efter Ta itu. Att föda ett barn heter den och är del ett i en tänkt trilogi. Mormor andas i telefonen på bokens första sida. Svarar kort på barnbarnets frågor. Barnbarnet, som är gravid och skriver böcker. Och undrar: Varför har du inget bröllopskort? Hur var ditt liv? Ett sista telefonsamtal. Så är den gamla borta. Så börjar skrivandet. Om åren 1938 och 1939. Alla har vi läst om dessa år, andra världskriget och så vidare. Men hur var livet här? För en okänd tjugoåring, någon som råkade heta Maj och torkade bord på fiket i Örnsköldsvik?

Tills hon blev med barn, fast i något som idag skulle kunna stannat vid ett one night stand, en tidig abort. Ett dumt, väldigt dumt misstag. Det blir hennes livs öde. Det är bara sjuttio år sedan det var så. Maj gifter sig med en främling, hamnar isolerad i en norrländsk småstads överklassfamilj. Inte förrän det är alldeles för sent, inser hon att hon har barn ihop med en periodare, en riktig alkoholist. Det skulle kunna ha varit ett öde svårt att identifiera sig med. Idag när vi gifter oss i den vita klänningen Maj bara kunde drömma om och skiljer oss med äran i behåll. Men berättelsen som luktar, smakar, äter sig in, handlar om det vi än idag snurrar kring: Kärlek. Vi vill att den ska vara evig, varm, tålig. Fast den oftast har villkor, handlar om det som fattas, saknas, borde ha varit. I Kristina Sandbergs debutroman från 1997 om en helt modern gymnasietjej fanns samma centrum, samma sår som här: En mamma som inte pallar, hur hennes frånvaro blir en enorm kraft och inverkan på alla i familjen, ja även om den här nya boken mattas av mot slutet är Kristina Sandberg snudd på sverigemästare i att skriva om människans lite hemliga ömhetssökande. Hur vi förgäves vill känna att vi tillhör någon. För hur ge upp avståndet, vara riktigt nära utan att själv börja förintas? Det har vi inte löst på andra sidan kriget och atombomben. Den frågan har än idag maximal sprängkraft.

Marie Lundström
marie.lundstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".