Dansa med dammsugare

Dansens Stora Mästare. Så heter Stockholmsoperans vårsatsning på modern dans. Och mästarna, det är tre män som tillsammans bildar en summarisk danshistorisk exposé. Först George Balanchine som skulle ha fyllt 100 år i år, sen ett tidigt verk av Jiri Kylian - fortfarande en av Europas mest omtalade och efterfrågade koreografer. Och så sist, men inte minst, Mats Ek - också han ett stort namn både i Sverige och internationellt. Här uppförs ”Lägenhet” som hade urpremiär på Parisoperan i maj 2000.

Smickrande – måste man väl säga att det är för Mats Ek att samsas på Operan med två av 1900-talets stora dansnamn. Men man kan ju också vända på allting. För nog är det lika smickrande för såväl George Balanchine som att här få vara del av Mats Eks gäng.  
  Mats Ek löser snabbt ett av Operahusens stora problem. Nämligen hur man når den närhet samtida dans mår bra av på scener byggda som tittskåp med ideal om centralperspektiv och djup.
  Eftersom hans musiker är Fläskkvartetten ryms dem uppe på scenen. Och då kan scenen förlängas och täcka hela orkesterdiket, och vips slipper man den där distansen som just är de gamla Operahusens problem.
  Mats Ek gör till och med en dygd av det och delar upp scenen i tre delar. Första scenerna utspelas framför första ridån, sen öppnas ett nytt rum bakom den ridån  och sen ytterligare ett rum bakom den. Med nya scener nya möjligheter. Och längst där inne i en kaklad inhägnad ser man till slut att Fläskkvartetten faktiskt också är med på scenen och inte bara inspelade som jag först trodde.
  Rummen som öppnas är som att gradvis förflytta sig in i en lägenhet bokstavligt och bildligt. För det handlar lika mycket om att passera livets olika stadier.
  Från ungdomens obundna frihet med kompisarna, till en alltmer snärjd tillvaro med huvudet fastpluggat i bidén. Surdegarna i den äktenskapliga fållan är många. Ur ugnen hivas ett vidbränt dockbarn.
  Mats Ek drar sig inte för de tydliga bilderna, det har han aldrig gjort. Men på senare år, har han släppt det alltför burleska och hittat en bra balans mellan de här starka bilderna, en del ilska och humor, men också en hel del vemod över hur svårt det kan vara att få till drömmarna.
  Marie Lindqvist som är föreställningens ledande kvinnliga dansare lyser från scenen. En antiballerina i foträta skor. Ankellångkjol och stram knut. Det är ingen slump att hon är en av Operans premiärdansöser. Här får hon dessutom fullt ut ta fram sin scenpersonlighet. Som när hon leder ett upproriskt nummer med dammsugaren i högsta hugg.
  Hemmet som avspärrat område. Som en vansklig plats att vistas på.
  Men en plats som får ensemblen att ge allt.

Cecilia Blomberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".