Oavbrutet roligt med Mulisch

På listan över tänkbara nobelpristagare i litteratur återfinner man ibland nederländaren Harry Mulisch. Efter romaner som ”Överfallet” och ”Siegfried” kom Mulisch 1992 med ”De ontdekking van de hemel”, som nu tolv år senare i svensk översättning fått titeln ”Upptäckten av himlen”. Den kan betraktas som ett slags sammanfattning av Mulisch hela författarskap - och det är en rejäl tegelsten som Mats Arvidsson tagit itu med.

Det här är inte en bok som det är alldeles lätt att orientera sig i, dryga 800 sidor om allting.

Men det börjar pampigt, i himlen. Där sitter två änglar, två himmelska tjänstemän och diskuterar läget, nämligen att människan håller på att ta över. Naturvetenskapen håller på att göra dem överflödiga, Lucifer ser ut att gå mot en promenadseger.

Himlen behöver en frälsare, vilket inte är det lättaste, när den celesta byråkratin måste leta sig tillbaka i flera generationer för få till den exakt rätta DNA-kombinationen till den människa som skall utföra uppdraget. Bland annat blir de tvungna att ställa till med Första Världskriget för att i rätt ögonblick kunna sammanföra en viss österrikare med en viss holländska, som han aldrig skulle ha blandat sina gener med annars. Människorna är gudarnas lekbollar precis som i det gamla Grekland, även om gudarna så småningom har börjat undra vem som egentligen är vems lekboll.

Så där är det, rejäla tag från start, och sedan är det alltså berättelsen om denne frälsares bakgrund, familj och uppväxt, eller rättare sagt en väldig massa berättelser och resonemang om allt mellan himmel och jord, om nederländsk politik och manlig vänskap, om musik, kosmologi och arkitektur, om maktens väsen, om Auschwitz och Amsterdam, om kabbalan och apokryferna, om Pantheon och Piranesi, om språk och historia, allt i samma obesvärade tonläge.

För detta är en författare som vill prata med en, han vill prata om allt som han har gått och tänkt på i 75 år, och han pratar och han pratar, men han blir inte pratig. Det finns en cool munterhet, och ett slags avspänd energi i språket som faktiskt håller alla de 800 sidorna igenom, och jag hyser stor beundran för översättaren Joakim Sundström som inte missar en ton på hela vägen.

Jag skall inte försöka dra någon handling, men den utvalde utför sitt uppdrag, även det kanske visar sig vara av ett litet annat slag än läsaren hade trott. Frälsarens uppgift var inte att frälsa människorna, det handlade inte om att upprätta ett nytt förbund, snarare om att upphäva ett gammalt och rädda himlen från människorna.

De får numera klara sig själva, och ställa till med ett 2000-tal som kommer att bli lika fullt av olyckor och elände som det gamla 1900-talet, spår änglarna uppgivet.

Och det låter ju så svart man kan begära, men det är alltså ingen svart bok detta och Harry Mulisch är en mycket underhållande konversatör. Jag kan kanske inte säga att jag minns så hemskt mycket efteråt, men jag minns att det var oavbrutet roligt så länge det varade.

Mats Arvidsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".