Haschklubben

Den här veckan kommer en svensk version av en liten pocketbok med texter av två av litteraturhistoriens mer kända upprorsmakare: Théophile Gautier och Charles Baudelaire. ”Haschklubben - essäer från det dekadenta Paris” innehåller texter från 40-talets Paris när en grupp unga författare drog ut för att erövra världen. Mikael Timm har läst.

Historien om Charles Baudelaire och Théophile Gautier är berättelsen om geniet och medelmåttan, om det storstilade lidandet och det mediokra uthärdandet. Charles Baudelaire har skrivit in sig i litteraturhistorien med Ondskans Blommor vars första utgåva kom 1857. Och den stackars Gautier, tja, han överlever därför att han en gång försvarade Victor Hugo iförd en skinande röd väst under ett våldsamt teatergräl och framförallt därför att Baudelaire dedicerade sin diktsamling till honom.

Efter de tidiga framgångarna fick Baudelaire ett miserabelt liv i småborgarnas huvudstad Bryssel tills han utfattig dog i sviterna efter en hjärnblödning. Gautier hade slagit igenom som tonåring med en diktsamling, och lanserade uttrycket ”parnassen” - men han överlevde genom att recensera mediokra teaterföreställningar och skriva kåserier. På de sista bilderna är Baudelaire mager och sjuk, redan dödsmärkt medan Gautier blivit rund för att inte säga fet. Baudelaire blänger in i kameran, Gautier tittar bort, han vill nog visa sitt fina pannband, som en hippie. Så gick de för de två främsta förespråkarna av ”Konst för konstens skull”.

Ändå var de unga en gång, ivriga av hopp och vänskap. Ja, berättelsen från deras tid i 1840-talets Paris är så till den grad fylld av debatter, fala älskarinnor, skandaler och diktskrivande så att det räcker för en evighetsserie i TV. Och så finns där narkotikan. Inte att undra på att generationer av ungdomsrevoltörer från 20-talets bildstormare över Jim Morrison ständigt återvänt till Baudelaire och Gautier.

Haschklubben – essäer från det dekadenta Paris, innehåller Baudelaires berömda text Om vin och hasch och Gautiers Opiepipan som fortfarande är en av de bästa beskrivningar av opiumrus som skrivits. Men allra roligast är de tvås porträtt av varandra. Bägge var konstkritiker, bägge älskade att flanera genom det nya Paris. Deras texter är fyllda av konkreta iakttagelser, rena tidsmaskinerna.

Den tio år äldre Gautier skildrar Baudelaire som ung, rik och begåvad. Visst, ungdom hade han men både den och begåvningen tonade bort, pengar hade han aldrig. Baudelaire beundrar i sin tur Gautiers utmejslade stil, med rätta berömd. Men den blev snart manér. Gautier skrev flera roliga romaner och skräcknoveller men hamnade alltid i skuggan av andra. Unga skrivande rebeller bör betänka deras öde och bli fastighetsmäklare istället.

Men när jag är i Paris brukar jag flanera förbi Hotel Pimotan på Ile Saint Louis där de två deltog i orgiastiska middagar och drömde om segrar som aldrig kom.  Idag används den berömda våningen som gästbostad för speciellt framstående statschefer vars namn snart är glömda. Men Gautiers och Baudelaires minns vi. Och den lilla boken från det dekadenta Paris kan man läsa som ung, medelålders och gammal med samma intresse men dra olika slutsatser.

Inte så illa av två förlorare som till slut vann sina segrar, om än efter döden. Men så hävdade de också bestämt att fantasien är bättre än verkligheten.

Mikael Timm

mikael.timm@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".