recension | litteratur

Atwoods genombrott står stark mot det nya

Den kanadensiska författaren Margaret Atwood som till och från är nobelpristippad kommer nu ut med två titlar på svenska. Det är hennes genombrottsroman från 1970-talet, Upp till ytan, i översättning av Vanja Lantz som ges ut på nytt. Samtidigt kommer hennes senaste, Syndaflodens år, översatt av Birgitta Gahrton.

Det skiljer trettiosju år mellan Upp till ytan och Syndaflodens år, ett halvt livs erfarenheter men ändå skulle jag säga om du bara ska läsa en roman av Margaret Atwood i år så välj den från 1972, Upp till ytan.

Det är vildmark, det är Kanada, det är en känslokvaddad kvinna, som delar upp livet i före och efter den där händelsen, det är bitvis lysande skildring av två par som långsamt förtärs av en vecka i vildmarken.

Det är samtidigt en resa tillbaka till en förträngd barndom, ett försonande med de döda föräldrarna i skogskanten. Det är en kritik över en brutal civilisation, män som dödar, alla onda går under beteckningen amerikanerna fast det mest att sätt att vara eller inte ta till vara, kanske.

Upp till ytan borrar sig långt ner i ett stelnat psyke och blir till slut en märklig blandning av Marlen Haushofers Väggen och Lars von Triers film Anti Christ.

Huvudpersonen går djupt ner i märkligt teckentydande i den allt mer ångande naturen och skapar regelsystem och initiationsriter för att försonas med, ja vad då? Sig själv, de döda, naturen, mannen?

Syndaflodens år å andra sidan är 500 sidor domedagshistoria där vissa komponenter känns igen från Under ytan.

Men den är förlagd i en framtid där allt verkligen har gått sönder, och jag vet inte varför all framtid känns så förutsägbart likadan.

Här är det onda korporationer, gängbråk, dödsarenor, fullständigt skövlad natur, genmanipulerade människor, ekologiska sekter, och en syndaflod som är ganska grumlig.

Berättarperspektivet skiftar mellan två kvinnor som blivit kvar, interfolierat med predikningar av Adam Ett, trädgårdsmästarnas sektledare, och psalmer som hyllar naturen.

Margaret Atwood har ett budskap eller snarare en pekpinne, och vi kommer att förgöra oss själva, se hur det går, på slutet kommer blå människor utan kläder, som Avatarer, de är visserligen framställda i labb, men kanske är det de som ska börja om.

Anspråken är gigantiska. Jag drunknar

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".