Underbar Magister Hoffmann

I det svenska filmlandskapet var Håkan Alexandersson i flera decennier en trägen och egensinnig regissör. Humorn i TV-serien Tårtan och i kortfilmerna han regisserade på 90-talet var drastisk och svart. Ett par månader efter hans död får vi nu möta en gestalt som tagen ur Alexanderssons filmer: Magister Hoffmann.

Jag vet inte vilka recensioner den här boken kommer att få, men jag är ganska säker på att Håkan Alexanderson smålog vid tanken på dem– ja, inte åt omdömena, men åt våra mödor. För hur ska man möta en bok som Magister Hoffmann?

Förläggaren talar i efterordet om Goethes Faust och Kafkas Slottet – man kan lägga till Strindbergs Drömspel, Bröderna Grimms sagor, lite Sherlock Holmes, Woycek och mycket annat. Men namnen ger bara kompassriktningen, inte hur textlandskapet ser ut när man väl kommit dit. Magister Hoffmann är verkligen en unik roman. Unik som i Underbar, Underjordisk och Underskruvad.

Handlingen är tämligen klar: en medelålders man tar examen genom korrespondensundervisning. Han får erbjudande om en lärartjänst i en avlägsen ort. Han anländer till en märklig by belägen i något som liknar Transylvanien, vandrar upp mot skolhuset och träffar diverse egendomliga figurer som alla visar sig vara släkt med varandra. Dessa ondsinta, grälsjuka och listiga ortsbor förenas av sin kärlek till människoblod men lever för det mesta på småkakor som kallas negerkyssar.

Det är vad som händer mellan scenerna, en slags korsklippningseffekter som är svårare att förklara. En del rekvisita och figurer känns igen från Alexandersson filmer och ursprungligen skrevs Magister Hoffmann som ett filmmanus med absurd dialog som växlar mellan pedantiskt byråkratspråk och upprepade småord. Texten är bildrik, som gjord för att nära fantasien hos en fotograf. Hus som i en skräckfilm med felaktiga proportioner, månsken över hemska slätter, ett värdshus som alltid är öppet men där magistern inte får komma in. En skolvaktmästare som låter magistern betala för varje bit kol med hårstrån tills han blir flintskallig.

Men innehållsbeskrivningen missar det viktiga – att texten faktiskt är skrämmande.  Handlingen är pubertalt skruvad, som författad av en ovanligt begåvad gymnasist. Men när man väl passerat skämten möter man en stor smärta. Det finns en sorgsen obönhörlighet i magisterns liv. All denna obegriplighet, instängdhet, kyla som präglar magisterns korta gärning. Oförmågan till kontakt mellan magistern och hans föräldrar och magistern och hans elever är av samma slag som smärtan i Strindbergs Drömspel. Indras dotter och den trötte magistern är nog syskon.

De skämtsamma markeringarna har samma funktion som hos Magisterns förfader ETA Hoffmann. Vitsarna är en slags verbala gester som pekar mot den stora tystnaden som väntar när lektionen är slut.

Magister Hoffmann blev tyvärr Håkan Alexanderssons enda roman, han har likt sin huvudfigur försvunnit. Men texten är kvar. Det är bara att vara tacksam och lova att aldrig mer äta negerkyssar.

Mikael Timm 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".