Kritikens kranka blekhet

Är kritiker hänsynslösa sadister? Eller tvärtom, mesigare är nånsin. Och har teatern fastnat i antiintellektuellt känslopjunk?  
  Att det pågår en debatt om kritiken lär väl ha undgått rätt få. Efter Dramatenchefen Staffan Valdemar Holms ilskna e-brev till teaterkritikern Leif Zern har frågor som vanligen är förvisade till kultursidornas finrum ältats i både tv-soffor och på insändarsidor. Och det är inget fel på kritikernas intresse för självreflektion: idag brer tre av Dagens Nyheters kritiker ut sig över ett helt uppslag, två av dem skriver för andra gången i frågan, på kort tid.
  Igår försökte Leif Zern, i Dagens Nyheter, föra diskussionen vidare - från kritikens eventuella brister - till den samtida teaterns problem. För mycket undertext och känsla, för lite tanke och självreflektion inom teatern - löd Zerns diagnos.
  Förnuft mot känsla, konsten mot kritiken - idel motsatspar, alltså. Men är det ena möjligt utan det andra? Kulturnytts teaterkritiker Maria Edström har funderat.

”Det ska fan vara teaterkritiker!” Så skulle man kunna parafrasera det klassiska ”Det ska fan vara teaterdirektör!” – för i gårdagens Dagens Nyheter uppmanar Leif Zern teatern att ”tänka till”. Det ironiska är möjligen att den här debatten tar avstamp i en uppsättning av en regissör som i sin gärning alltid varit intellektuellt utmanande, även om just ”Tre knivar från Wei” inte föll Leif Zern på läppen. 
  Det finns en spridd myt som närmast börjar likna en sanning, att teaterkritiken var mycket bättre och elakare förr, och att den nu är så följsam och snäll. Elakare var den förvisso förr, men kanske inte alltid så mycket bättre.
  För en tid sen kollade jag rätt många recensioner av de första uppsättningarna av Berthold Brechts pjäser i Sverige. Kritiken var ljum, magistralt ointresserad och avfärdade Brecht som en dagslända. I fallet Brecht så får man väl snarast säja att de var teatern som var envis och fortsatte i motvind. Den kritik som möjligen medverkat i att flytta fram positionerna på senare tid har alltid ha haft nydanare inom teatern att referera till, som en Suzanne Osten, en Richard Günther, en ja, Staffan Valdemar Holm. Att som Leif Zern se teatern som ett känslostyrt och omoget barn som måste uppfostras intellektuellt, åkallande 1900-talets gamla teatergudar, blir för mig lite av moderistisk tvångsanstalt.
  Däremot kan man undra varför det är så svårt att rekrytera nya, unga teaterkritiker, medan konst, film och litteratur inte verkar ha det problemet. Att skylla på allmän förflackning, förytligande och brist på bildning skickar oss raskt upp i katedern igen. Snarare kan man undra varför teatern inte lockar och utmanar på samma vis som de andra konstarterna.
  Det tycker jag borde oroa teatern mer än all ”jobbig” kritik, för blir det tyst runt teatern - då är den verkligen illa ute.    

Maria Edström

                                                                                      

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista