Martinssons efterlämnade

”De tusen dikternas bok” var Harry Martinson egen beteckning på den väldiga samling dikter och diktutkast som han lämnade efter sig vid sin död 1978. Tre samlingar har sedan dess hämtats ur detta stora manuskript. ”Längs ekots stigar” från 1978 samlade en del av Martinsons eget urval för kommande diktsamlingar. ”Doriderna”, 1980, var en motivisk och tematisk fortsättning på Aniara-dikterna. Och till sist ”Ur de tusen dikternas bok” från 1986, mest naturlyrik. Det sistnämnda urvalet gjordes av Stefan Sandelin, och det är också han som har redigerat det nya urvalet ”De tusen dikternas bok”, som innefattar de tre tidigare postuma samlingarna plus ett ytterligare urval dikter. Göran Sommardal har koncentrerat sin läsning till de ”nya” dikterna.

Så snart en tillräckligt berömd författare fyller hundra år, i varje fall om han är man, så uppstår en fråga om efterlämnade galoscher. Jag har själv inget principiellt emot författargaloscher, för så vitt någon galoschintresserad essäist eller litteraturvetare tar på sig uppgiften, att med deras hjälp mäta upp hittills okända gångarter, förbisedda fotavtryck och bokstavsstigar, och presentera dem för mig, fåvitske läsare, som något annat än ett skodon för hundväder.

Lyckligtvis finns inte mycket av galoschvarning i Stefan Sandelins urval av Martinsons efterlämnade, även om det finns tillräckligt mycket av det överblivna för att man ska tänka tanken, att alla kan inte ha samma ”Nachlass” som Kafka eller Bruno Schulz.

Hos Martinson stavas galoscherna annars ”vishetprålet”, språkcigarrerna: ”För dig gäller inte amöbans enkla delning”. Nähä. Den sortens påpekanden, hur sympatiska och välsittande de än må vara, klarar jag mig utan.

Martinsons upplevelse av tidens ondska berövade honom till slut också möjligheten till naturens tröst. Ändå är det i naturdikterna, sannolikt tillkomna före hans tillspillogivna tilltro, som undret, också det poetiska, oftast uppstår. Allra starkast bränner hans poesi igenom alla förbehåll när metaforerna förenas med minneskonsten och den inlevelsefulla iakttagelsen. Martinsons metaforer är aldrig lika klockrena som hos Tranströmer, hans retoriska puls aldrig lika oemotståndligt anslående som hos Edfelt, men hans förmåga att skikta språket i minne i bild i minne - är enastående.

”Bygden ligger i minnet

som en förstorad glänta.

Den hade sin byfred i pyntningen.

Bandrosett i håret, ros på kinden, tunnbandsglädje.

Söndagskalv med dillsås råmar och ropar kom hem.

Stig som ringlar bakåt i gräs mellan stenar.

Nyckelpigeminnen. Juniluften alltid en flicka,

så vänlig men glädjevild.

Sommarklänningslyckliga tagfatt

vid skolbokens gränser.

Denna bys enda himmel: det aningslösa.”

Göran Sommardal

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista