recension | konst

Jubileumsutställning om Zorn tar plats i huvudstaden

2:34 min

I år är det 150 år sedan konstnären Anders Zorn föddes i Mora i Dalarna. På Zornmuseet i födelsestaden firas det med ett jubileum som sträcker sig över hela året och i somras visades där utställningen "Zorns mästerverk". Museet, som invigdes 1939 knappt 20 år efter konstnärens död, har själva en stor del av Zorns produktion i sin samling men till utställningen lånade man också in verk från utländska museer. "Zorns mästerverk" har nu vandrat vidare och öppnar nu till helgen på Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm.

Jag skulle vilja att det gjordes en SIFO-undersökning som ställe frågan till folk vad de egentligen tycker om Zorn.

Är han ett föremål för nedärvd vördnad, ett turistmål, en investering i 22-miljonerklassen eller bara tråkig målargubbe? Säkert alltsammans och så en hel del äkta uppskattning också förstås.

Zorn har gjort hela resan från att vara ett globalt fenomen, han var under en period av sitt liv världens högst betalde konstnär, till att sedan nationaliseras och vårdas på det museum som han själv inrättade i sitt testamente.

I utlandet är han glömd, möjligtvis med undantag för i USA där han hade sina rikaste kunder, och om han inte med hembygdsonens envishet bestämt att hans museum skulle ligga i Mora istället för i, ja säg, Stockholm hade det förhållandet kanske varit annorlunda.

Å andra sidan: att Zornmuseet nu ligger där det ligger betyder att det verkligen måste jobba för att hålla honom vid och få honom att spritta till lite för att störa vaneseendet och se till att turistbussarna rullar.

Zorn är Dalarna, som Zorn är nakenbaderskor på Dalarö, Zorn är porträttmålaren. Den värld han skildrar är alltigenom bekant, antingen för vi sett det han sett, eller sett hans verk till leda.

För mig är Zorn som bäst när han är trollkarlen. Han kan, som bara de riktigt stora målarna, vispa till penseln och åstadkomma en vibration i bilden.

Mycket av den där talangen förslösade han tyvärr på massproducerande baderskor, som mer står modell än faktiskt badar, men vattnets blänk, där är han nästan alltid oöverträffad. Och på Zornmuseets jubileumsutställning har man ransonerat nakenbadandet.

Men den där rörligheten i hans handled, den kommer också bäst till sin rätt när han målar rörelse.

Det kan vara en midsommardans men det räcker med rökslingan från en cigarett. Många av porträtten blir dock väldigt stillasittande. Det pengamåleri.

Då är äran en bättre drivkraft, för när han av drottning Sophia där det är som om en virvelvind dragit genom målningen och den får den gamla kvinnan att utstråla både kunglighet och hjärnverksamhet. Även om hon också ser ut att vara rätt trött på Zorn.

Spänningsfältet som uppstår mellan hastigheten och exaktheten penselrörelsen är något annat än bara skicklighet - det är närvaro. Och får man korn på den, då det roligt att titta på Zorn.

Utställningen recenserades 2010-07-13 då den visades på Zornmuseet i More.

Måns Hirschfeldt

Kulturnytt
mans.hirschfeldt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista