Mara Lee tillbaka med "Hennes vård"

En röntgenbild av en benpipa. Stora, svarta skruvar som någon omsorgsfullt skruvat in i benet. Det är omslaget till författaren Mara Lees nya bok och man kan med gott fog anta att skruvarna orsakar en hel del smärta hos den som äger benet. Varför sitter skruvarna där? För att få ett trasigt ben att läka? Eller för att plåga och tortera?

Författaren Mara Lee debuterade för fyra år sedan med boken ”KOM” och Marie Lundström har läst hennes andra bok, diktsamlingen ”Hennes vård”.

I Mara Lees första bok Kom var det ett par som deformerade varandra med våld och med sex, och boken beskrev den alldeles speciella kärlek som kommer ur förnedring: Slå mig, slicka mina sår, älska mig. Jag tyckte inte så mycket om den boken. Inte för moralen eller våldet, utan för att den spelade originell när den i själva verket liknade en massa andra romaner. Men den bok hon skrivit nu är klart spännande. Diktsamlingen Hennes vård undersöker andra företeelser än det slitna parförhållandet: Torterarens omsorg om sitt offer.

Kycklinguppfödarens kärlek till sina tvångsmatade flygfän. Boxningstränarens duttande med sin blåslagna stjärna. Utplåningen av dessa kycklingar, boxare och politiska fångar sker i ett plågsamt, utdraget nu. I en sluten ring, en liten bur, ett tätt rum. ”Jag har gnuggat bort linjerna i dina händer/  Jag filar bort dina fingeravtryck ett efter ett. /Arbetet går långsamt men det är semester”.  Konstaterar torteraren och ger sitt offer ett nackstöd.

Men trots det slutna rummet ryms omvärlden, politiken och offentligheten i den här boken och ger den rymd. Vietnam, Korea, motsättningen mellan vita och asiater. Om första boken aldrig lämnade det lilla klaustrofobiska, vågar andra boken ta in hela världen.

Tvetydighet och lyrik är som ler- och långhalm, omsorgens goda och onda och intressanta dubbelhet passar utmärkt att undersöka med poesins hjälp. Men Mara Lee har ändå lite bekymmer med formen – särskilt med de dikter som inte ska vara berättande, utan mer fragmentariska, med få ord på varje rad. De dikterna har ingen energi – har hon strukit för mycket i texten? Tagit bort det som levde? Kvar har blivit dikter som härmar dikt. Det språk Mara Lee än så länge har gjort till sitt och ingen annans, det är prosalyriken, dikterna med hela meningar – här finns rader med en exakt pratighet, rytmen dold och säker. ”Min kollega sa: Möblera om hans ansikte. Och jag höll med. Det behövdes en fåtölj, en säng, något att vila i”.

Marie Lundström

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".