Om adoptioner i "Casa de los babys"

Med filmer som ”Passion Fish”, ”Lone Star” och ”Sunshine state”, så har den amerikanska filmregissören John Sayles med åren fått en allt trofastare publik - och han har alltmer kommit att framstå som en av USA:s mer personliga filmskapare. Nu kommer hans senaste film ”Casa de los Babys” till Sverige, och Måns Hirschfeldt har sett den.

- Ja, man kan väl säga att det här är en lågmäld film, om ett rätt högljutt diskuterat ämne, nämligen internationella adoptioner. Och den skulle säkert kunna ses som ett debattinlägg om man sätter på sig de glasögonen.

Men som många av John Sayles tidigare filmer så utspelar sig Casa de los babys i ett slags dramaturgiskt väntrum - det handlar uttalat om väntan. Vi möter sex amerikanska kvinnor som är inkvarterade på ett hotell i ett sydamerikanskt land och det är väldigt osäkert när och ens om de kommer få adoptera ett barn (men det är därför de är där). Så de shoppar och de käkar och de pratar och framför allt så spekulerar de om framtiden som förälder och om livet som mamma. Och jag tycker att Sayles har ett väldigt fint öga för situationer som är på ytan stillsamma men som pressar människor mot de yttre kanterna av deras personligheter. Man kan väl säga att det är ett slags kristillstånd som de här kvinnorna genomgår.

Men kan man säga att filmen är kritisk mot adoptionshandeln?

- Det är ganska dubbelt, tycker jag. Sayles sparar inte på kontrasterna - vi ser fattigdomen i det här sydamerikanska landet, vi ser sorgen hos en ung städerska på hotellet som har tvingats lämna bort sitt barn, vi ser alla fattiga övergivna gatubarn, å ena sidan. Å andra sidan så ser man den här barnhungern hos de sex kvinnorna, en hunger som är ganska konsumtionsinriktad.

Men John Sayles är också väldigt solidarisk med huvudpersonerna. För oavsett vilka olika motiv de än har, eller vilka konstiga idéer om barnuppfostran som de ger uttryck för, så kan man aldrig frånerkänna dem att deras längtan efter barn känns väldigt äkta. Och att hoppet som de lever på verkligen betyder någonting. Så även om Sayles visserligen bjuder in åskådaren att moralisera, så är ändå den kvardröjande känslan hos mig en sympati för den vilsenhet som den här väntan skapar.

Sedan kan man säga att det är en typ av karaktärer som lockar fram det absolut bästa ur skådespelare som Marcia Gay Harden, Lili Taylor, Daryl Hannah och Maggie Gyllenhaal. Trots att de inte får så mycket plats eftersom Sayles ska få med en hel del annat så gör de verkligen sitt bästa av de här rollerna. Mer av det och mindre av kontrasterna hade jag nog velat se.

Måns Hirschfeldt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".