Livs levande med Christa Wolf

Den tyska författaren Christa Wolf föddes 1929, och har under sin livstid således upplevt Weimarrepubliken, Hitler-Tyskland, DDR och så det nya, enande Tyskland. Hon var en av de DDR-författare som rönte uppskattning såväl i öst som i väst.

Efter murens fall hamnade Wolf i blåsväder då hon avslöjade att hon stått under bevakning från Stasi. Såväl västintellektuella som dissidenter tyckte att hon kunde haft mod att berätta om det tidigare, och saken blev inte bättre när det avslöjades att hon själv varit anlitad av Stasi några år under femtiotalet. Wolf själv teg som muren.

Men hon fortsatte att skriva och nu kommer ”Liksom levande” ut i svensk översättning av Karin Mossdal.

En medelålders kvinna kommer akut in på sjukhus - efter en blindtarmsoperation har hon varbölder kvar i magen, hennes hjärta rusar och hennes immunförsvar är helt nedbrutet. Det hela utspelar sig i Öst-Berlin, troligtvis under dess sista dagar. ”Rädsla? Ja. Dödsångest? Nej. Atypiskt.” Så låter ett replikskifte mellan en av läkarna och kvinnan, hans patient.

Christa Wolf är inte den första att likna samhällskroppen med en mänsklig kropp, att låta samhälleliga ”sjukdomar” ta gestalt i kroppsliga. Kvinnan i boken svarar eller kanske tänker ett svar på professorns fråga varför hennes immunförsvar slutat att fungera. ”Kanske, professorn, eftersom det ställföreträdande har tagit på sig det sammanbrott som personen inte tillät sig.”

Kvinnan glider i sitt omtöcknade tillstånd in i märkliga inre världar - hon färdas i tiden, i historien, i lidandet. Det är som om den tyska historien pågår hela tiden samtidigt i ett gnällande, kvidande, gnisslande inferno. Hon ser sin moster Lisbeth och hennes älskare, den judiske läkaren - de är klädda i 30-talskläder, men de står vid en gränsövergång vid muren mellan DDR och förbundsrepubliken. ”Det är inte säkrare på andra sidan” vill hon skrika, förvirrad över vilken tidsepok som egentligen råder i dessa drömbilder. Och kanske är det här, i dessa inre rum som kvinnans kropp blir ett slags bärare av den tyska historien, och sjukdomen ett slags metafor för DDR och dess sammanbrott.

Men det handlar också om att vara en kropp i detta DDR, om hur kroppen måhända somatiserar allt det som inte kan säjas. Hon minns alla sina krämpor som nu till slut exploderat i denna varböld i hennes inre. Kvinnan tänker också på sin kollega Urban, en strategisk klättrare, en stark överlevare inom systemet men inte när det brakar ihop.

”Liksom levande” är en lågmäld historia, som inte tar till brösttoner och stora ord. Karin Mossdals översättning är vacker och lätt, och följer elegant kasten mellan textens olika nivåer, utan att bli sådär tungfotad som översättningar från tyskan ibland blir. Möjligen kan man undra över varför man låtit originalets titel ”Leibhaftig” - ”livs levande” enligt ordboken, bli det mer tvetydiga ”liksom levande”. Som om en ”livs levande” gammal DDR-författare, eller ett ”livs levande” före detta DDR, skulle vara lite väl magstarkt. Det enda som kvinnan egentligen vill ha under sin tid på sjukhuset är sin lilla blå bok med Goethe-dikter. Kanske menar Christa Wolf att det till slut är läsandet och skrivandet som håller oss livs levande.

Maria Edström

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".