recension | litteratur

Siri Hustvedts kontrollbehov tar över

1:29 min

Den amerikanska författaren Siri Hustvedt slog igenom internationellt 2004 med romanen Vad jag älskade. Hennes nya bok är ingen roman, utan en slags självbiografisk sjukdomsjournal. Sedan faderns bortgång för några år sedan har Siri Hustvedt drabbats av kraftiga kramper, som vägrar ge med sig. Det berättar hon om i Den skakande kvinnan.

Det låter väl lockande att få följa den stora författaren i jakten på hennes skakningar. Få följa med in i på terapeutens mottagning kanske dela tankarna i hjärnspecialistens väntrum, personligt och dramatiskt. Det är bara det att det inte är någon bra beskrivning alls på Den skakande kvinnan.

Här är det akademikern Hustvedt som har ordet, och med den intellektuelles enorma kontrollbehov väljer hon, inte att berätta så mycket om känslorna runt sina symptom, utan kräver att förstå dem. Så texten blir en strängt komplicerad diskussion om kroppen kontra själen byggd på fakta. Det handlar om modern hjärnforskning, rön kring epilepsi, fallbeskrivningar av jagklyvning och teorier om hjärnhalvornas samspel.

Vem är kroppen Siri? Hur kan hon, en så reflekterande person övermannas av kramper?

Den skakande kvinnan sysslar med så uppenbart intressanta teman, särskilt hur jaget byggs av nerver, psykiska speglingar, rum och tid, men blir ärligt talat tråkig att läsa. Ett välskrivet påläst introvert förarbete nästan.

Men jag slutar ändå full av förväntan. Hur ska det bli när Hutsvedt öppnar sina år av hemmastudier i neurobiologi och relativa identiteter i sin nästa roman? Vad kommer allt tankegods egentligen göra med hennes kommande litterära gestalter?

Inte göra dem tråkiga iallafall misstänker jag.