Hanekes nya film - outhärdlig eller inte?

Under femton år har österrikaren Michael Hanekes filmer varit något av det mest chockartat skrämmande i kulturväg, alla kategorier. Ofta har han utgått från en faktisk händelse och visat på all den fasa och tragik som kan rymmas i minsta lilla nyhetsnotis.

Häromåret kom hans publika genombrott med filmen Pianisten, efter en roman av Elfriede Jelinek. En visserligen kolsvart historia med Isabelle Huppert i en riktigt självplågande huvudroll, men faktiskt ändå mindre outhärdlig än de tidigare filmerna.

Mattias Berg gick med viss bävan för att se Michael Hanekes senaste film Vargens tid och blev – överraskad.

Om man har varit på sådana ställen som Michael Haneke, är det ju inte konstigt att man vill därifrån: det förspikade huset där en hel familj begår kollektivt självmord i filmen Den sjunde kontinenten, eller sommarhuset där de lustmördande psykopaterna hälsar på i Funny Games.

Och har man, som jag, varit tillsammans med Haneke i varenda film sedan debuten vill man också ut ur det där låsta rummet.

Men i Vargens tid faller vi rakt in i hans typiska mardrömsscenario.

En helt vanlig fransk medelklassfamilj öppnar dörren till sitt utkylda sommarhus. Allt är med: maten, drycken, barnen, undulaten.

Därinne står en annan familj och väntar – de är på flykt och har gömt sig i stugan. Den främmande mannen drabbas av panik och skjuter pappan, sommarstugans ägare.

Och som vanligt hos Haneke går allting sedan så oerhört långsamt.

Han dröjer och dröjer vid ritualen, sorgens hela register, varenda liten bristning. Hur lång tid det faktiskt tar innan någon bryter ihop på riktigt.

Visserligen kräks mannens hustru Anna, spelad av Isabelle Huppert, så fort hon förstår att mannen verkligen är död.

Men sedan släpps hon ut och kapslar in: driver de förtvivlade barnen framför sig, utan pengar och mat, genom en närmast oändlig landsbygd som verkar ha drabbats av någon obestämd naturkatastrof.

Så den här gången kommer vi faktiskt ändå ut ur det där låsta rummet – för att så småningom bara hamna på en gudsförgäten tågstation, dit inga tåg någonsin kommer.

Och här förvandlas plötsligt Hanekes vanliga kammarspel för två galningar och en familj till ett myllrande kollektivdrama, med Isabelle Huppert som helt magnetisk mittpunkt. Kring henne och barnen dräller det in folk som också saknar mat, vatten och pengar.

Men trots Hupperts liksom lågflygande uppenbarelse blir filmens andra hälft mest en oklar allegori över något slags krig, kanske i före detta Jugoslavien, med detta kaos på en tågstation som skulle kunna vara en flyktingförläggning.

Fast för första gången finns det nu nåd även i Michael Hanekes värld.

En kvinna utanför stationen skänker till exempel bort mjölk från sin get till en skröplig gammal man – som i sin tur skänker bort alltihop till sin ännu äldre och ännu skröpligare fru.

Vad vi ser tycks vara en stålhård regissör som i 60-årsåldern äntligen söker någon sorts försoning, ett mindre akut förhållningssätt till världen.

Och det kan ju mycket väl vara ett uppslitande personligt drama för Haneke själv – men konstnärligt blir det aldrig riktigt övertygande.

Så när filmen är slut längtar jag nästan tillbaka in i det där hemska, låsta rummet igen.

Nej, förresten. Det gör jag inte.

Mattias Berg

mattias.berg@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".