En kung möter en King

Att blueslegenden BB King har fått det ena av 2004 års Polarpris har väl de flesta noterat. King kallar sig för ”bluesens ambassadör” och pratar hellre om bluesmusik i allmänhet än om sin egen musik. Men Blues Boy King är mer komplicerad än det verkar.

Det var som det bör när kungligheter möts, en kung och en King. Kungen delade ut Polarpriset med värme, King tog emot det med tacksamhet. Två yrkesmän som vet hur det går till. Men vad var det King sjöng under besöket i Stockholm, att han hade lust att ge upp livet för att gå och shoppa?

Nå, ingen lyssnade så noga på texten. Vi applåderade vår egen livsstil. Att en europeisk kung ger pris till en svart man vars första arbete var på en bomullsplantage är ett vackert exempel på gränsöverskridande, men kanske också på missförstånd. Och framförallt på BB Kings strategiska begåvning. Han har levt som han spelat. När han växte upp på 20-talet var gitarrstilen okonstlad, man slog hårt på strängarna eller plockade på dem. Blues var landsbygdens musik. I städerna fanns jazzen som blev aggressivare för varje år.

BB King däremot pressar strängarna mot halsen och töjer de lite för att få mjuka övergångar, ett sensuellt klagande. Men han kan också skruva upp volymen, låta gitarren ljuda som ett vapen. Och till det har han en röst mäktig som en domedagsprofets. Myllans mjukhet och stadens dån. Hela 1900-talet hörs i hans musik.

Men vad är det egentligen han försökt?

De akademiska Bluespoliserna tycker att han sålt ut bluesen. Den vita publiken tycker det är underhållning. Det svänger och musikerna är klädda som på nattklubb. Men de svarta kostymerna och vita skjortorna är inte främst ett tecken till beundrarna utan till Gud. Så går man till kyrkan i den amerikanska södern. Och när BB King sjunker ned på en stol ser att han bär långa svarta strumpor, enligt kyrkans kodex.

Så där signalerar King hela kvällen, tydligt för den som vill se, men utan att markera.

Vi sitter där med vår europeiska förtjusning och tycker att det svänger. Men ibland, när han låter gitarren kvida och spelar alldeles för höga toner hörs något annat. Det är ett ordlöst klagande som ur Gamla Testamentet. Död, krig och sjukdom. King som idag äger tre egna nattklubbar vet att de svarta männen som går dit skickas till Irak precis som deras förfäder skickades ut i inbördeskriget och till första världskrigets Flandern. Världsliga kungar kommer och går, Herren består.

Han vet vad han uträttat och är nog inte så ödmjuk som det verkar. Det behöver inte en King vara. Och vem ger egentligen pengar åt vem? Jag har sett honom flera gånger, men aldrig detta. På lördagen slängde faktiskt BB King ut slantar till publiken. Ja, som en riktig kung tar han dem inte ur egen ficka, en kung bär aldrig kontanter. Ett av hans barnbarn ger honom ett mynt, varpå han siktar noga mot en värdig mottagare och slänger iväg det. Och så fortsätter han. Jag misstänker att det inte är vanliga mynt, han har nog sin egen bild på dem. Några kedjor med kors slänger han också ut. Parkettpubliken som betalat 650 kr för en biljett och trodde sig vara prisutdelare sträcker sig ivrigt – eller är det girigt – efter troféerna.

För även om det inte sägs rakt vet vi vem som är King och vilka som är undersåtar.

Mikael Timm

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".