1 av 2
© Paul Graham, 2008
2 av 2
Paul Grahams "Beyond Caring" vill få oss att se helheten. Foto: Paul Graham.
recension | foto

Paul Grahams bilder hjälper oss att se världen

Han valde det nyhetskamerorna inte såg
3:13 min

Det tas fler bilder än någonsin. Med mobiltelefonen finns alltid någon på plats när något spektakulärt händer. Så vad skall dokumentärfotografen göra när alla har en kamera? En som söker utveckla det dokumentära fotografiet är den brittiske fotografen Paul Graham som väckt uppmärksamhet med utställningar på Venedig Biennalen, Moderna Museet i New York och på Tate Gallery i London. Nu visas hans samlade verk på Deichtorhallen i Hamburg.

Hur ska man fotografera samtiden? Jo, visst är det en naiv fråga? De första dokumentära fotograferna tog bara kameran, lämnade ateljén och förundrades. Sedan har det blivit svårare och allra svårast det senaste decenniet. Sedan 50-talet har fotografi till stor del handlat om att dokumentera främmande platser. Och nya fotografer har fortsatt traditionen från bildtidningarnas tid. De har rest ännu längre bort, sett ännu mer lidande, ännu mer som skiljer öst från väst, syd från nord. Det fungerade tills nyligen men sedan Internet brutit igenom behövs inte längre bilder från Långtbortistan. De som bor där lägger ut sina egna bilder.

Så vad ska man då fotografera? Många har svarat med att vända blicken mot det privata. En av få fotografer som envisats med vad som kan kallas det sociala fotografiet är engelsmannen Paul Graham. Denna retrospektiv tror jag det kommer att talas om länge, för här finns en väg ut ur stillbildens dilemma. En kombination av socialt fotografi och drömmande bildkonst.

Graham började på 1970-talet med bilder som liknar Lars Tunbjörks. En tegelfasad, ett trist café med imma på fönstren som man aldrig vill besöka, ett tomt landskap med skräp. Åtskilliga samtida fotografer har fastnat i det pastelldystra.

Paul Graham gick vidare. På 80-talet tog han bilder ”Beyond caring” av människor som väntade på slitna förmedlingar för att få bostad, jobb eller socialhjälp. Fula miljöer, totalt utan hopp. Så långt inget originellt. Men samtidigt är bilderna egendomligt svala. Som om fotografen för allt i världen inte vill ta ställning, vill få oss att se helheten snarare än människorna.

Ännu konstigare blev det då Graham fortsatte till våldets Irland. Istället för att visa striderna fotograferade han gathörn utan människor, en liten affisch i ett stort träd som sträcker grenarna mot himlen, en öde vägkrök. Alltid med perfekt färgbalans och skärpa. Människorna får vi dikta in själva. Han valde det nyhetskamerorna inte såg.

Paul Graham fortsatte med bilder av det nya Europa – men nu struntade han i miljöerna. Istället var människor vända mot sig själva, för att inte säga fångade av sig själva. Man har en känsla av att bevittna något genom nyckelhålet trots att alla är påklädda, ordentliga - det är bara det att de är så privata. Så mystiska. Så vackra, i dunkla färger.

Grahams senaste serie heter a shimmer of possibilities och visar människor i USA som gör vardagliga sysslor. En man klipper en gräsmatta i Pittsburgh. Skärpan är extrem, vi ser grässtråna spruta över himlen. Ett par bär stilla en pappkartong längs en tråkig gata i Texas. En äldre man röker en cigarett, lutad mot en neutral husvägg.

Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Men visst, så här ser världen ut. Det är bara det att på fotografierna är det vackert, sprött, skimrande. Och det är ett bevis för att stillbilden behövs för att vi ska se, verkligen se, världen och därmed möjligheterna.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".