Färgen var Karl Isaksons redskap - nu på Moderna Museet

Karl Isakson är målaren som under 1910-talet skapade en grund för hela den svenska modernismen. Men han trivdes inte i Sverige utan bodde i Danmark och inte förrän efter hans för tidiga död, vid 44 års ålder, fick man upp ögonen för honom här hemma. Sedan dess har han förblivit en ofrånkomlig närvaro för generationer av svenska konstnärer, om kanske inte för den breda publiken.

Nu visas han på Moderna Museet, för första gången sedan 1922 i riktigt stort format.

”En modern klassiker” kallas Karl Isakson på Moderna Museets utställning, och det stämmer ju, i flera bemärkelser än den vanliga. Klassiker är han definitivt, i sitt lugn och sin behärskade harmoni, och modern lika definitivt, han var den som lärde sig mest och djupast av sin tids stora nyskapare, Cézanne, Picasso och Braque.

Det första som slår en när man kommer in på Moderna Museet är förstås färgen, den ljusa lysande färgen. Färgen var Isaksons redskap, hans arbetsmaterial och hans ämne. Med färgen bygger han volymer och skapar form och ljus, ingen teckning, inga konstgjorda skuggor, bara ren färg. Men han är sannerligen ingen romantisk färgdyrkare, han går mycket metodiskt till väga han utforskar vad som kan göras med rena komplementärfärger, med varma och kalla nyanser, med omsorgsfullt anlagda kontraster.

Och han bygger verkligen, bilderna är på sitt vis lika mycket arkitektur som måleri, vare sig han låter färgen konstruera landskap, kvinnokroppar eller porträtt. Det är sådana motiv han håller på med, och kvinnorna står stilla och tyst, rakt upp och ned, de vita byarna på Bornholm ligger där i solskenet liksom fastskruvade i landskapet och porträttens ansikten vilar lugnt i sig själva. Här finns inga upprörda känslor, ingen som tar en i armen och säger åt en att titta på något särskilt, ingen plågad själ som skriker på uppmärksamhet. Han var visserligen en ytterst plågad själ, med alla möjliga både kroppsliga och psykiska åkommor, men det väljer han att hålla utanför måleriet, där bygger han en värld och frid och ordning. Och färg.

Jo under sina första, och sina sista år försökte han sig på litet symbolism, med både fornnordiska och kristna motiv, men den mogne Isakson har inget till övers för sådant. Han ägnar sig åt sitt metodiska och systematiska färgarbete, och den här omsorgsfullheten hör till det mest imponerande på den här utställningen. Han nöjer sig aldrig med en flott gest, en enda lyckad klang, ett snabbt infall, som så många i hans samtid, han jobbar på tills det sitter, alltihop, ända ut i hörnen, och den känslan har man också inför flera av de ofullbordade målningarna.

Men det är inte bara metodik och systematik, sådant man kan lära sig på målarskolor. Han har visserligen alltid stått högt i kurs på målarskolor, vilket säkert har varit nyttigt för många generationer konstelever, men livet i hans bilder går nog inte att lära ut.

För det lever, hela tiden, det är helt enkelt fruktansvärt vackert. Han använder inte bara färgen som byggmaterial, han tycker om den också.

Det gör jag också, jag tycker mycket om Isaksons färg.

Mats Arvidsson

mats.arvidsson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".