Den lilla sjöjungfrun och Katitzi är bra barnteatrar som inte riktigt vågar, tycker Maria Edström.
recension | teater

Katitzi och Den lilla sjöjungfrun är bra men fega

Maria Edström: "Fortfarande grym även om man friserat slutet"
3:04 min

Inför jullovet hade två föreställningar för den yngre publiken premiär i helgen. På Dramaten i Stockholm har författaren Marina Steinmo och regissören Kajsa Geirtz bearbetat H.C. Andersens klassiska saga, Den lilla sjöjungfrun från 1837. På Folkteatern i Göteborg har dramatikern Emma Boström och regissören Eric Brossner satt upp Katarina Taikons böcker om den romska flickan Katitzi.

På Dramaten känns det som om vi förflyttats till en annan tid. Från det julpyntade burgna Östermalm i Stockholm bjuds vi väl inne på teatern på en glittrande sagovärld, stora scen med fullt pådrag som inte ligger långt efter en Broadway-musikal.

Den lilla sjöjungfruns undervattensvärld har en helt genialisk scenografi, foten av en stor fyr, som man klättrar, glider, åker på, signerad Sven Dahlberg. Han står också för de otroliga kostymerna på alla vattendjur som böljar och vajar så att man tror at Ester Williams ska dyka upp vilken sekund som helst.

Och jag menar inte att vara ironisk, Kajsa Giertz koreograferade regi är magisk och förtrollande, och Ellen Jelineks Lilla sjöjungfru är som gjuten för rollen. Hon har den här lite svårfångade dubbelheten i sin utstrålning, precis som H.C. Andersen själv har i sina texter.

Den också grymma historien där Anna Björks prinsessa är en komisk liten pärla av just oavsiktlig grymhet är fortfarande grym även om man friserat slutet så att det blir lite mer hoppfullt.

Redan placeringen, Olof Palmes plats vid Jerntorget i Göteborg, är en helt annan historia än Nybroplan. Väl inne på Folkteatern bjuds vi på en pedagogisk utställning om romernas historia, liv och språk. Vilket är helt rätt; romerna är den minoritet som majoriteten vet minst om och där fördomar och klichéer fortfarande frodas.

Detta trots Katarina Taikons böcker om Katitzi som ju är kända, lästa och älskade, och att ge sig på att dramatisera dem är djärvt men Emma Boström har ändå lyckats fånga en stämning som finns i böckerna, även om historien är moderniserad och rejält omstuvad.

Här kommer familjen till en andrahandsbostad någonstans, någon gång i miljonprogrammets dagar och Sören Brunes scenografi består av deras flyttlådor som liksom aldrig riktigt packas upp och Lars-Eric Brossners regi är sympatiskt lågmäld och lite försiktigt nosande och ger plats för skådespelarna att ta det lite piano.

Cecilia Milocco gör sin Katitzi så på kornet som en bubblande, ivrig liten flicka, faktiskt ett litet underverk, och Shebly Niavarnis lyckas få sitt porträtt av Katitzis äldre bror Paul att utan åthävor liksom bära upp en erfarenhet, en utsatthet och en vrede.

Musikerna Jonathan Larsson, Niklas Román och Pedram Shalai ramar in och ger föreställningen en helt nödvändig klangbotten.

Vad jag däremot saknar ur böckerna är skildringen av de snälla och välmenande människorna i omgivningen, de här som vill hjälpa, har dåligt samvete och som bara vill att familjen ska förstå att de tyvärr inte kan göra mer.

En skildring som är nödvändig för att förstå att de är det handlar om samhälleliga strukturer, lagstiftning, ja, mänskliga rättigheter. Här på Folkteatern blir familjen liksom innesluten i sitt eget öde på mer allmänt eller, om man vill vara välvillig, existentiellt sätt.

Så om man på vår Nationalscen tycker att döden är för hemsk för barn, så tycker man på Folkteatern att detsamma gäller för att visa att diskriminering är en politisk fråga, så blev två helt olika men båda bra barnteaterföreställningar ändå lite fega.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".