1 av 4
Moderna museet, en omogen 50-plussare. Foto: Scanpix
2 av 4
Marianne Lindberg De Geer
3 av 4
Ann-Sofi Noring
4 av 4
krönika

Moderna - myndigheten som inte vill bli motsagd

Mårten Arndtzén:” Dags att växa upp?”
3:20 min

Moderna museet måste lära sig att handskas med kritik. Det menar Mårten Arndtzén efter höstens debatt om Modernautställningen.

Modernautställningen - Moderna museets mönstring av den svenska samtidskonsten - har debatterats i höst. Först blev den sågad av en ovanligt enig kritikerkår, som sedan fick mothugg av intendenter och medverkande konstnärer i Svenska Dagbladet. Nu tycks debatten ha klingat av.

Det är lite synd, för där fanns en del principiellt intressanta frågor, värda att dröja lite längre vid. Moderna museets sätt att handskas med kritik och debatt är en sådan.

Fredrik Liew, en av intendenterna bakom Modernautställningen, drog igång debatten i Svenskan med en rejäl utskällning av sina recensenter. Deras synpunkter var irrelevanta, oförskämda och klyschiga. Påståendet att Modernautställningen gav en skev bild av konstlivet var ointressant, menade Liew, eftersom det inte finns någon riktig bild. Konst är ju subjektivt.

Redan där dog, egentligen, debatten om själva Modernautställningen. Eftersom den, per definition, inte kan ge en skev bild så är den definitionsmässigt riktig. I synnerhet när den ges av det svenska konstlivets tyngsta institution, med störst räckvidd, högst status och därmed också störst möjligheter att sätta agendan.

Modernautställningens bild blir riktig, vare sig man gillar den eller inte. Invändningar är meningslösa.

En konstnär som, trots detta, dristade sig till att invända - och till och med föreslå några kollegor som hon tyckte borde varit med i utställningen - var Marianne Lindberg De Geer. Hon bemöttes av biträdande museichefen Ann-Sofi Noring, som spetsade intendent Liews argumentation med några hånfulla och rätt tarvliga personangrepp på Lindberg De Geer som, enligt Noring, bland annat led av "egomani."

Så tilltalar alltså den näst högsta chefen på en statlig myndighet i konungariket Sverige en uppstudsig konstnär, hösten 2010.

Och dessvärre var det inget olycksfall i arbetet. Utan bara det senaste uttrycket i en lång rad för museets oförmåga att hantera kritik. När jag sitter och skriver det här kommer en bok med posten. "Det andra önskemuseet" heter den och berättar solskenshistorien om hur Moderna museet lyckades samla in 42 miljoner kronor till inköp av moderna mästerverk av kvinnor. Men boken, som är utgiven av museet, ägnar också ett helt kapitel åt det obegripliga motstånd ambitionerna mötte från det "griniga, svenska kulturetablissemanget". Ett etablissemang som Moderna museet inte själv ingår i, tydligen.

Men det gör det ju. Inget konstmuseum i landet har större publik och starkare politiskt stöd. Ingen enskild institution har samma makt att definera rätt och fel, sätta fart eller lägga band på karriärer i konstlivet. Det säger sig självt att konstdebatten blir lidande när en sådan central aktör inte kan ta kritik.

Moderna museet fyllde 50 härom året. Dags att växa upp, kanske?

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".