Joaquin Phoenix lade undan rakapparaten inför I'm still here.
Recension | Film

Joaquin Phoenix hittade sina demoner i I'm still here

Levererar den där stora, stora prestationen som vi har väntat på
3:28 min

För två år sedan kom den amerikanska skådespelaren Joaquin Phoenix med nyheten att han tänkte hoppa av filmkarriären och istället satsa på musiken. Det förvånade många som sett Phoenix som en arvtagare till de klassiska Hollywood-skådespelarna och han hade ju Oscarnominerats för sina roller i både Gladiator och Walk the Line. Om det här karriärbytet har Casey Affleck, också han skådespelare, gjort filmen I'm Still Here som har svensk premiär i dag.

För att väga upp alla ytliga kändisar behöver vi som älskar film våra Marlon Brando och Orson Welles, karaktärer som är lite större än vanligt folk, konstmännen, de som kämpar med sin vikt och sina dämoner.

En sådan hade vi filmkritiker länge hoppats att skådespelaren Joaquin Phoenix skulle bli. Ja, vi hade redan tidigare hoppats på hans begåvade bror River Phoenix, som tyvärr dog av en överdos, men vi överförde förväntningarna på brodern, en intensiv metodskådepelare som redan oscarnominerats två gånger, bland annat för sin roll som Johnny Cash i Walk the Line.

När jag ser I'm still here, får jag lite dåligt samvete över hur jag själv under åren har tänkt på tragedierna i Joaquins liv. Brodern som rycktes bort, syskonskaran vars kringflackande skådiskarriärer började i redan i barndomen, föräldrarna som var medlemmar i en ökänd sekt. Jag tror att jag lite tanklöst och omedvetet kände att allt det där nog ska leda till något gott. Det kan tjäna oss alla om det gör Joaquin Phoenix till en skådespelare med djup.

Ja, om han inte blir galen förstås. Eller knarkar ner sig.

Tyvärr var det så det verkade gå för två år sedan. Phoenix meddelade att han hoppar av sin filmkarriär. Han skulle bli musiker, rap-artist, ett oväntat val av genre för en vit och privilegierad man, men varför inte?

Phoenix svåger, den hyllade unge skådespelaren Casey Affleck, beslöt sig för att dokumentera förvandlingen och det är det vi får följa i I'm Still Here, Phoenix snubblande väg från Hollywoods höjder, till, får man väl säga, rollen som kändisvärldens byfåne.

Han lät skägget växa, slutade tvätta håret och visade sig allt mer sällan offentligt. Under ett mumlande framträdande i David Lettermans talkshow var han så osammanhängande att värden avslutade med orden "Det var tråkigt att du inte kunde komma hit i kväll."

Musiken ska vi tala tyst om. Phoenix gig som rappare är plågsamma att se - han för tanken till den tondöva operadivan Florence Foster Jenkins - men hon var åtminstone glad. Phoenix självgoda, distanslösa konstnärsroll, hans ångest och paranoia förvandlar honom till en sorglig parodi på just den typen av konstnärsman som vi kritiker hade önskat att han skulle bli på skådepeleriets område.

Och en parodi är mycket riktigt vad I'm still here är. Eller kanske snarare ett experiment i att föra ut filmberättande i alla de andra medier som Hollywoods kändisar befolkar. För Phoenix blev aldrig galen och de många knarkscenerna i filmen lär vara teater de med.

Han tog ett drygt år av sitt liv och förvandlade det till sin längsta föreställning. Inte bara en filmroll, utan ett skådespeleri som spillde över i intervjuer och paparazzifotografier. Kändisar spelar alltid roller i offentligheten, menar Phoenix, och vi sliter i dem med våra hungriga blickar, gottar oss i familjetragedier och köper oändliga lösnummer av snaskiga tidningar med bilder på skådisar som drabbats av psykisk ohälsa.

I den här filmen får vi vårt lystmäte och fast Phoenix spelar en barnslig och självgod figur fastnar skrattet i halsen. Tidvis blir jag direkt rörd över den fiktionaliserade Phoenix fumlande försök hitta sin egen plats i universum.

Idén att spela en variant av sig själv är fascinerande. Som kulturkritik är I'm still here extremt intressant. Vi som är osunt intresserade av Hollywood och kändisöden, vi bör nog se den. Men förstå att det i är så fall är som självspäkelse.

För filmmässigt är det här ganska plågsamt, med en hemsnickrad dokumentärestetik. Man hör inte riktigt vad de säger och det är låååånga fyllescener med folk som bara skriker. Men Joaquin Phoenix leverar i rollen som sig själv den där stora, stora prestationen som vi har väntat på.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".