Vad är en "riktig" våldtäktsman?

Katarina Wennstam är kriminalreporter på SVT och gav för två år sen ut den uppmärksammade boken ”Flickan och skulden”som handlade om hur domstolar behandlar kvinnor som har blivit våldtagna.

Nu har hon vänt på kakan och frågar sig vilka våldtäktsmännen är och hur samhället ser på dem. Hon har läst domar och intervjuat psykologer, jurister, poliser och sexualförbrytare.

Katarina Wennstam börjar boken med berättelsen om en tjej och en kille som träffas på krogen. De har hånglat och de är kåta. Men när de kommer hem till henne så slår fyllan över i illamående och hon vill helt plötsligt bara få vara ifred och sova. Han skulle lätt kunna tvinga sig till ett samlag eftersom hon vid det laget är så borta. Men istället knäpper han gylfen och åker hem till sig, sur och besviken.

De flesta krogragg slutar INTE med våldtäkt och inte heller de flesta hemmakvällarna med den äkta mannen skriver Katarina Wennstam som vill slå ett slag för ”den goda manligheten”. Då har hon smidigt bemött dem som automatiskt invänder att alla män faktiskt inte våldtar när sånt här kommer på tal.

Men det är också sant att män våldtar. Och vilka är det då? undrar Katarina Wennstam och ger sig ut på jakt efter vad som skapar en riktig våldtäktsman. Och - hon inser att svaret är komplicerat. Hon överraskas hela tiden av att gärningsmännen är vanliga, trevliga killar. Eller killar som är svåra att få kontakt med, eller arroganta typer med en hemsk kvinnosyn. Det här är lite motsägelsefullt. Vem som helst kan inte våldta, skriver Wennstam - å andra sidan är ”det just vanligheten som är det slående med de flesta våldtäktsmän”. Kanske är det verkligheten som är motsägelsefull.

Men om männen har någonting gemensamt så är det två saker: utanförskapet och den dåliga självkänslan. De har känt sig utanför i skolan, i familjen, i Sverige eller i gänget och det oavsett om de är uppvuxna i Djursholm, Enköping eller Rosengård.

Men trots att det inte finns någon typisk våldtäktsman så är bilden av honom djupt rotad. Så här säger Staffan som vårdas på ett ungdomshem för sexualförbrytare:

”När jag var på väg hit och fick veta att det var sådana jag skulle sitta med så tänkte jag först - vad är det här för ett jävla dårhus? Jag trodde att alla andra skulle vara värsta psykfallen, du vet typen som hoppar fram ur skogen med en stor kniv”.

Att vi har en bild av hur en våldtäktsman är, får dystra konsekvenser.

Till exempel att Staffan själv inte ser sig som våldtäktsman, trots att han är dömd för det.

Och att det svenska rättsväsendet har svårt att se vanliga, trevliga killar som våldtäktsmän. Om den misstänkta är höginkomsttagare, svensk, familjefar och dessutom snygg är det mindre sannolikt att bli dömd för våldtäkt, enligt Katarina Wennstam. Men är han en man som överfaller kvinnan i en mörk park med en stor kniv, eller invandrare, eller missbrukare - ja då är det mer sannolikt.

Och var står jag själv? När jag läser det inledande stycket om den berusade tjejen som bara vill sova tänker jag - men stackars kille! Han var ju schysst och hade värsta förväntningarna!

Som läsare blir man plågsamt medveten om hur lätt man vill hitta förmildrande omständigheter.

Däremot är det inte lika givande att läsa intervjuerna med förövarna själva. I baksidestexten hamnar de unga sexualförbrytarna överst på listan över dem som Katarina Wennstam har pratat med, men i boken kommer det kapitlet rätt sent och är rätt tunt. Hon har såvitt jag kan förstå inte djupintervjuat dem eller återkommit flera, flera gånger - och det märks.

Och efter halva boken tycker jag att det blir pratigt och tjatigt. Jag har fattat grejen.

Jag skulle hellre vilja att det rörde sig framåt. Vad säger lagen? Katarina Wennstam vet väl, men inte jag. Jag vet däremot att justitiedepartementet håller på att förändra sexualbrottslagstiftningen. Varför då? Hur då? Och jag saknar faktiskt en vass intervju med justitieminister Thomas Bodström.

Katarina Wennstam förstår sig aldrig på våldtäktsmännen men det gör inte boken mindre läsvärd. Och även om den är pratig vill jag att många ska läsa den. För att fler ska inse inte bara hur många våra fördomar är, utan också hur destruktivt de fungerar.

Therese Uddenfeldt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".