Karl-Marx-Allee i Berlin

Östtysk paradgata populär igen

DDR:s gamla paradgata i Berlin, Stalinallee - eller Karl-Marx-Allee som den heter idag - har blivit en kultgata med en hyllad arkitektur. Nu har en bok kommit ut om vilka som bor bakom fasaderna. Den innehåller sexton porträtt på boende som flyttade in redan 1953, då husen byggdes. Det har också blivit en utställning som i höst kommer till Sverige.

Bakom bok och utställning står den svenska sociologen Ylva Queisser:

- Vi vill att de människor som flyttade in här 1953 och som bor kvar i dag ska berätta hur det var att bo här under 50 år. Vi vill både förmedla en känsla av den här euforin som fanns på 50-talet - att få en lägenhet på den här nybyggda gatan - och av den förändring som faktiskt har skett.

Så vad tycker de som flyttade in för sisådär 50 år sedan? Jo, inte helt oväntat när gamla DDR-medborgare får jämföra, så blir svaret att det var bättre förr. Då fanns här fullt med butiker, en grönsaksbutik, en köttaffär och inte som nu en massa tomma skyltfönster. Och så fanns det fler människor och färre bilar på den 80 meter breda paradgatan. Längs Stalinallee, som det då hette, bodde arbetare som fått sin våning antingen genom att var med vid bygget av husen, eller för att de utsetts till framstående arbetare. Men de ståtliga kasernerna gav den nya tyska socialistiska staten både yrsel och huvudvärk - skrytbygget kostade för mycket och gav för få lägenheter, det blev 2 600 lägenheter innan konceptet övergavs till förmån för så kallade betongblockshus.

I dag heter det inte Stalinallee längre utan Karl-Marx-Allee, och det är en av Berlins mest trafikerade boulevarder. Tiotusentals bilar passerar varje dag, men det har inte hindrat unga människor från att söka sig till de palatsliknande husen. De är 300 meter långa, har ljus kakelfasad och kolonner som bär upp terrasser - det är ståtligt och imponerande men det är också konsekvent efterapad moskvaarkitektur när den är som mest uppblåst.

Och i ett av tornhusen sitter änkan till en av arkitekterna. Hon är själv arkitekt, Irene Henzelman, nu 96 år gammal och hon myser när hon minns.

- Vi höll salong, arkitekter kom hit från både väst och Ryssland. Ryssarna skulle lära oss, trodde de, men vi kunde mycket bättre än dem. Och vår inredning, möblerna, de var underbara. Sådana hade ryssarna aldrig sett. Bauhaus. De borde ha hållt mun, förresten.

Husen är i dag k-märkta och kvarteren kultförklarade:

- Det flyttar in många yngre mänmniskor, till exempel arkitekter, designare, folk från utlandet och västtyskar. De ser den här gatan som något väldigt unikt: en typ av arkitektur och en typ av storslagenhet i stadsbilden som inte finns någon annanstans, säger Ylva Queisser.

Utställningen på samma tema kommer till Arbetets museum i Norrköping i höst.

Kristian Åström, Berlin

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".