Gentlemannamässig sportsyn

Lagom till de olympiska spelen i Aten kommer Åke Stolts bok  ”Ingen lek utan eld” – en olympisk krönika från Aten till Aten”. Alltså från 1896 till 2004.  Stolt är sportchef på Sydsvenska dagbladet och han har fått stora journalistpriset för sin skrivkonst. Kulturnytts Gunnar Bolin har läst ”Ingen lik utan eld”.

Åke Stolt är på många sätt bryggan mellan dagens överflöd av  babbliga sportkrönikörer och gårdagens alltför många trista referatskrivare. Det finns helt klart de jag föredrar som krönikörer om vi talar om underhållninsgvärde, få när det gäller kombinationen av kunskap och skrivkunnighet, även om Stolts stil ibland blir väl gabardingrå.

Åke Stolts OS-bok är förstås ett nästintill fläckfritt standardverk om de olympiska spelens utveckling, om de viktigaste personligheterna, om spelens konsekvenser, och, inte minst, om spelen kring spelen: om internationella olympiska kommitens många tvivelaktiga  ledare och tveksamma arbetssätt.

Men det kanske allra bästa är de detaljerade personakterna om idrottmän och kvinnors liv både före och efter spelen. Vad hände med Bob Beamon, Arne Borg eller Wilma Rudolph? Påfallande ofta skrämmande fascinerande historier i tystnaden efter segervrålen. 

Ingen lek utan eld är enkelt kronologiskt uppbyggd, spel efter spel, från 1896 till 2000. Vissa får två kapitel  föranledda av särdeles fascinerande personligheter som Ingemar Johansson eller just Wilma Rudolph. Åke Stolt döljer inte sina egna preferenser, han är t.ex. ovanligt ärlig i sin beskrivning av hur svårt han har att glädjas med Ludmila Engqvists häckguld i Atlanta 96 och hur mycket han avskydde den miltäriska drillen kring OS i  Moskva 1980. Och påtaglig är också hans idrotts - och kvinnoideal, avsmaken inför fenomenet Florence Griffith-Joyner med, ”groteskt muskulösa lår och fjunig överläpp” den avsmaken försöker han inte dölja. 

Stolt är som tagen ur en gentlemannamässig klubb, lagom upprörd över diskrimineringen av kvinnor, över orättvisor, dopning och rasism. Men sällan med någon riktigt ny tankeväckande infallsvinkel kring de problemen och då känns avsaknaden av hetta i språket tydligt. Den kommer däremot när han återskapar idrottsögonblick, hans beskrivning av Ben Johnsons 100 meterlopp i Söul  borde kunna bli  klassiskt:  

”//…// själva loppet, idrottsupplevelesen, den jamaicanske kanadensaren Benjamin Johnsons förflyttning av sin kropp 100 meter på 9,79 sekunder är det mest fantastiska jag sett. Full speed över mållinjen, ena armen i vädret, pekfingret utfällt som ville han med nagelpennan skapa en fartrand i himlens tak  en autograf till Vår Herre.”

Gunnar Bolin

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".