Kastrater

En roman som blev en omtalad teaterförställning och som nu snart 30 år senare blivit opera. Det gäller Sven Delblancs berättelse ”Kastrater”, om den svenska kungen Gustav den tredje på hemligt besök i Italien tillsammans med bland andra Armfelt. De träffar två generationer kastrater - den gamle Farinelli och den unge Marchesi. En berättelse som gjord för opera alltså, och den svenske, ungerskfödde tonsättaren Miklos Maros har arbetat med projektet länge. I går kväll (3/6)var det urpremiär på den mest givna platsen av alla: Drottningholms Slottsteater. Kulturnytts Per Feltzin var där.

Ja, det är som gjort för opera och ändå inte alls.

Det Delblanc ville diskutera med ”Kastrater” var bland annat konstens förhållande till makten. Och en kastrat i sig är en perfekt bild av en konstnär i maktens tjänst. Då handlade det om kungens makt i första hand, men också adelns och tidens makt. Det som för en eller två generationer sen var det rätta kunde plötslig vara helt passé. Kastraten Farinellis koloraturer var lysande då. 

Men nästa tonsättargeneration och publikens smak hade snart ändrat sig. Farinelli föll i glömska. Och tiden och attentat gav ju också kungar en spark ut ur historien. Det är det här intrikata växelspelet som Delblancs bok berättar om. Konverserar kring. Diskuterar.

Men vad ska man använda för musik till en konversation? Vilket tempo kräver det? Maros har lagt en vemodig ljudmatta i andantetakt under större delen av den två timmar långa operan. Ljudmattan gör det möjligt att konversera över musiken och efter paus har sångarna dessutom fått återkoppling så att de tar i så att vi hör texten bättre. Vilket är väldigt viktigt i en grundberättelse där orden betyder mer än rörelsen, där intensiteten ligger i diskussionen. Så minns jag också pjäsen Kastrater  - mycket tal, lite handling.

Nu har regissören Ann-Margret Pettersson och framförallt scenografen Lennart Mörk verkligen arbetat med det sceniska. Vi har ett tiotal olika scenbyten för öppen ridå - alltid lika lustfyllt att se ute på Drottningholm. Mörk har arbetat med en halvridå som förminskar scenrummet, samtidigt som han ibland tar bort fonden, alltså bakväggen så att vi ser hur långt som helst. Sedan har librettisten Lasse Zilliacus utökat några av de mindre rollerna, i synnerhet den unga kvinnan som blir det verkliga offret i berättelsen. Hon får större utrymme, vilket gör att pratet får en relief i en verklig händelse.

Det är Kungliga Operan i Stockholm som står för den här produktionen och under arbetet med operan har man flera gånger diskuterat andra spelplatserscener - Stora scenen, annexscenen Vasan - men när den nu finns på Drottningholm känns det helt otänkbart med en annan spelplats. 1700-talet finns ju där! Men sedan är det mycket olika hur sångarna tar plats. Trots Maros ytterst lågmälda, nästan veka musik, verkar flera inte vilja ta tag i sina roller. Men Per-Arne Wahlgren som middagens värd, den landsflyktige engelske tronpretendenten, är tydlig i text och karaktär. Alten Susann Végh lyckas också bli angelägen med sin Farinellitolkning.

Per Feltzin

per.feltzin@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".