Tuija Lindström på Liljevalchs

Fotografi har en undanskymd roll i den svenska konstvärlden. Bara några få gallerier ställer ut fotografiska bilder och när museerna visar foto är det oftast i samlingsutställningar. Men nu har fotografen Tuija Lindström fyllt Liljevalchs konsthall i Stockholm med bilder av de mest olika slag.

Visste man inte att en och samma person gjort alla bilder skulle man kunna tro att det var en samlingsutställning av fotografer som studerat tillsammans för tjugo år sedan men sedan gått skilda vägar. Men det är alltså en ”Mitt-i-karriären-utställning”. De flesta förknippar Tuija Lindström med de serena bilderna av kvinnor som flyter i vattnet. Här hänger fotografierna i rostiga järnramar som gallerierna älskade innan börskraschen gjorde slut på handeln med konstfotografi.

I nästa sal finns de nya bilderna, som är täckta av tjockt plexiglas. Det är databearbetade genomskärningar av celler, tror jag. Det ser ut som abstrakt konst som passar på en reklambyrå men kan naturligtvis förses med undertexter om vetenskap, Goethe, förtingligande och mycket annat. Det är fotografier som genererar många ord men få känslor. Och visst, Lindström flirtar med sina akademiska beundrare, bland annat i de obligatoriska videoinstallationerna.

Så synd att hon har tappat spåret tänker jag, men hamnar framför en handfull stora fotografier av människor i en trädgård. De är klädda i vitt och vilar tungt på gruset eller gräset, som försänkta i sömn av en magisk makt. Tankarna går till Shakespeares En midsommarnattsdröm men ur högtalarna kommer inte luftig musik, utan tung andning av en gammal människa. Bilderna är från mästerfotografen Christer Strömholms födelsedag 1995 och det är han som andas. Så enkelt, så gripande.

Helhetsintrycket blir att Tuija Lindström strövat nästan nonchalant genom de senaste decenniernas fotohistoria utan att ta ställning. Kanske kommer sig friheten av att Tuija Lindström nog är den enda fotografen i sin generation som inte arbetat som reportagefotograf och inte utgått från Christer Strömholms dokumentärt inriktade fotoskola. Istället har hon närmat sig bilden som en författare. I en text kan man ju beskriva hus som aldrig byggts, platser och människor som inte existerar. Fotot däremot, utgår från det existerande. Bara det som finns fastnar på filmen.

Lindström frigör fotografiet från det faktiska. Bilderna av sovande människor utgår förvisso från kroppar men talar om något annat, något som inte syns på bilden. Något som vi själva gör oss en föreställning om. Här går en tråd till Man Ray och det finns fler, bägges fotografier överskrider gränsen till drömmen. Därför passar den nya tekniken Tuija Lindström. Utställningen inleds med några märkligt lockande bilder av sandtag. De påminner både om amerikanskt naturfotografi från 1800-talet och om John Fords västernfilmer. Bilderna har visats förr men då som vanliga fotografier. Här är de digitalt bearbetade och har blivit oerhört suggestiva, man sugs in i dem. Det är fotografi som håller extremt hög kvalitet, både som konst och teknik. I det ögonblicket förstår man varför bra foto både är så enkelt - och så svårt.

Mikael Timm

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".