Kulturåret 2010

2010: Ett mellanår på bio med enskilda mirakel

6:06 min

I och med juldagspremiärerna så var filmåret till ända och redo att summeras, granskas och omvärderas. Vad var mest oförglömligt när det kommer till kritan?

Minnet är kort - minst par gånger varje år utropar jag att "inte på flera år har jag sett en film som... eller skådespeleri som... eller ett bildberättande i klass med...". Men ibland är upplevelsen i salongen så stark att den raderar att jag nog kände likadant för inte alls så länge sedan. Så var det när svenska filmåret började med Daniel Espinosas Snabba Cash. Indelningsscenernas intensitet var berusande. Och bara en vecka senare i januari så bjöd filmatiseringen av Cormac MacCarthys bok Vägen på scener som etsade sig fast på näthinnan.
"Romanens bildrika språk har i filmen förvandlats till storslagna tablåer, så ödesmättat undergångsvackra att man vill pausa dem på bioduken och titta länge, syna gråskalorna i askan som täcker sprickorna i asfalten. Det finns en stram skönhet i Vägen som skiljer den från andra filmer som bäddar in postapokalypsen i smuts."
 

Annat bleknar redan på vägen ut från biografen, en av årets mest omtalade filmer David Finchers The Social Network, har ni tänkt på den sedan eftertexterna började rullade, egentligen? För att handla om ett det stora samtidsfenomen Facebook bjöd filmen på förvånsvärt lite att fundera på, även dialogen ju fullkomligt gnistrade i stunden. Och på många sett var 2010 ett mellanår på bio, betydligt fler Shrek 3, Narnia 3, Änglagård 3 än någott nytt och maffigt om vi ser till de stora publikfilmerna.

Många regissörer gjorde mellanfilmer: Martin Scorseses Shutter Island, Josef Fares Farsan, Tim Burtons Alice i Underlandet. Och Johan Klings andra film Puss hade väl också varit mellanfilm om han hade gjort fler än två.

Tova Magnusson hade större lycka med den svåra andra filmen och gjorde med den romantiska politiska komedin Fyra år till, och nu säger jag det: en av de roligaste svenska filmerna på flera år. För att inte tala om Pernilla August som debuterade med Svinalängorna med ett sånt brak att så det hördes ända till Venedig.
"Filmen Svinalängorna är ett enormt skickligt och nyanserat bygge, där man undviker de uppenbara klichéerna, och där man aldrig spekulerar eller frossar i socialrealismen, smutsen eller våldet. Istället skruvar man sakta, sakta upp svärtan i berättelsen - från noll till maximal styrka. Det blir till en film som kretsar kring en uppgörelse mellan mor och dotter. Om hur vi aldrig kan radera barndom och minnen ur våra liv. Även om vi skulle vilja det."

Och Hannes Holm sedan då, som gladde vår recensent Johanna Koljonen med Himlen är oskyldigt blå:
"Det här kan vara Hannes Holms bästa film. Den är visuellt genomtänkt, extremt välspelad och enormt lättittad. Medan jag satt i salongen hade jag faktiskt inga invändningar. Efteråt funderade jag på om filmen kanske ändå hade tjänat på lite mer mörker. Och det hade den kanske.´Men sedan tänkte jag att det är som med Ted Gärdestads sånger, att det finns där som en underliggande sorg. Att det kan vara lite fint att bara drömma om soliga somrar ett tag."

Sedan så gjorde sig danskarna som vanligt påminda men vi väntar fortfarande på Thomas Vinterbergs stora comeback efter Festen ska få svensk premiär, hans Submarino som vann Nordiska Rådets Stora Filmpris och Susanne Bier befäste sin position som en en Nordens väsentliga regissörer med Hämnden, ett storartat moraldrama som väl också får ses som årets Mikael Persbrant film, om det finns en sådan kategori.
   Och andra skådespelare utmärkte sig, i andra utmärkta filmer, sommaren bjöd på Isabelle Huppert i Claire Denis White Material och Tilda Swinton lyfte en film med den lite träiga svenska titeln Kärlek på italienska.
"Tilda Swinton är så fruktansvärt bra, hon bär hela filmen. Stel och blek som ett papper när hon är den välbärgade signoran, vital när hon kommer ut på landet och får lossa på kragen. Hon lyckas vara både sval drake, riktigt bra förälder och passionerad älskare."

Kan man då bland allt detta, ur ett mellanår som 2010 vaska fram en enskild film att ta med sig, en årets film. Ett konstverk som kommer stå sig? Ja, definitivt vågar jag påstå. För det stod klart redan i början av året på Göteborgs filmfestival att österrikiska regissören Jessica Hausner åstakommit nåt alldeles särdeles med sin Miraklet i Lourdres. En mycket stram men ändå vidöppen berättelse om en ung kvinnas rullstolburna pilgrimsfärd. Så vi låter Gunnar Bolin få sista ordet för den här gången.
"Miraklet i Lourdes är en av de rikaste filmer jag sett på många år, den ger mig ingen ro, den ställer frågor om trons makt, religionens omöjlighet eller möjlighet, kärlekens viskande från - och närvaro. Till sist blir även mina fördomar ställda på skam, jag måste tänka intensivt på vad jag ser, där skiljer sig Jessica Hausner från många andra mer förutsägbara samtidskommenterande regissörer, hon ler aldrig ett införstått leende mot mig, hon puffar mig inte i sidan och säger - Du och jag vi har allt genomskådat allt detta. Nej, Miraklet i Lourdes som all stor konst tvingar mig att dra slutsatserna själv, och där kan vi som åskådare diskutera och vara oense om miraklet verkligen skedde. Miraklet i filmen vill säga. Att berättelsen själv är ett åtminstone litet mirakel, vill jag tro att alla kan enas om".