Toni Morrison och kärleken

Toni Morrison var 39 år gammal när hon debuterade som författare. I dag är hon 73 år och har fått både Pulitzerpris och Nobelpriset i litteratur. ”Tjärdocka”, ”Älskade” och ”Jazz” är titlarna på några av hennes romaner. Nuförtiden är Toni Morrison också kollega med författaren Joyce Carol Oates - båda undervisar vid det ansedda Princetonuniversitetet. Idag kommer ”Kärlek”, Toni Morrisons senaste roman, ut på svenska.

I en intervju med Toni Morrison i Dagens nyheter hävdade hon själv att det hon är stoltast över som författare varken är nobelpriset eller att hon lyckats med det många inte klarat, fast de försökt; att skriva om det svarta USA utifrån ett svart perspektiv och inte med den vita blicken - nej, själv är hon mest stolt över att hon har en egen stil, en egen röst.

Men, kan man kanske undra då, hur skiljer man rösten från perspektivet? Det gör man förstås inte så lätt, och kanske ska man istället se det som att det Toni Morrison faktiskt gjort är att medvetet sträva till att aldrig förlora det perspektiv som bär på just den rösten. Det går att tänka sig det hela likt en stämgaffel - ett anslag, lägg märke till hennes korta titlar - ett ord, en ton, som får bära varje berättelse - en ton som hon med yttersta stränghet väljer att hålla sig till.

Kärlek är alltså den ganska svåra, ganska stora titeln på den här romanen. Kärlek, störst av allt, starkast och skörast, alltid i dialog med sin inneboende motkraft, hatet. Ingen ser sitt liv, tycks Morrison säga, inte förrän långt senare. Alla styrs vi av våra känslor för andra, i allt vi gör - sexualiteten en sorts kärlek, men - en av många, bara. Och kvinnligheten blir blind och en fälla när den behagsjukt vänder sig mot mannen, när den förråder systerskapet.

För kring hotellägaren Bill Cosey har de rört sig, kvinnorna, i olika åldrar och från olika klasser - kring hans hotell vid havet bara för svarta, i en tid av isolerad lyx innan medborgarrättsrörelsen förändrade synen på huruvida svarta skulle hålla sig till sin egen sort eller inte. Det är första hustrun, som förlorar förståndet, det är sondottern och det är flickhustrun som han gifter sig med när hon bara är 11. Välgörare, främling, vän, make, skenbild är några av kapitelrubrikerna, några av samme mans roller. Toni Morrison väver fram och tillbaka mellan då och nu och låter hela tiden orden bära på en sorts gåta, något fördolt - inte bara för läsaren utan också för de skildrade. Den där stilen tät och sinnlig, som om den luktade sig fram till de avgörande stunderna, som om den suger en sorts essens ur bilderna.

Som om den där tonen, möjligen ett inre minne idag, för professorn vid prestigeuniversitetet, aldrig får tystna - hennes skrivande en livskamp för att hålla den vid liv.

Anneli Dufva

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".