Fotbollens dramaturgi

I morgon invigs EM i fotboll med Sverige som ett av 16 landslag som ska spela i Portugal de kommande tre veckorna. För delar av publiken är fotboll viktigt för att det är liktydigt med kultur. För andra är det en så stor sport att den blir mycket mer än futtig kultur, mindre förutsägbar och mer överaskanande, ibland ända in på övertid. Tidigare har kultursfären nästan kramat ihjäl fotbollen, men nu har det kanske svängt. Är det så att fotbollsvärlden längtar alltmer till kulturen? Fredrik Wadström har funderat på detta.

Jag vet inte hur många gånger jag har läst matchreferat som inletts med orden ”Inte ens Hitchcock hade kunnat åstadkomma en lika gastkramande upplösning på matchen”. Och är det inte filmkonsten som ansetts underlägsen så har det varit scenkonsten. Jag har ofta fått höra att ”fotboll är mycket bättre än teater för en match vet man aldrig hur den kommer att sluta”. Det skulle alltså betyda att den tråkigaste 0-0-matchen i division sju alltid är bättre än den djärvaste Hamletuppsättningen på Dramaten.

Men den som följt internationell toppfotboll under senare år vet att idrottens oförutsägbarhet har ett pris. Klubbar och landslag som ingen räknat med börjar plötsligt vinna och de traditionella storlagen kan inte räkna med den tidigare så givna platsen i solen. Med tanke på att toppklubbarnas lönelistor till sina stjärnspelare numera liknar statsbudgetarna i de nyblivna EU-medlemsländerna blir detta givetvis ett problem. Många klubbar finns idag på börsen och arrangemang som fotbolls-EM lever på tv-rättigheter och reklamintäkter. Lite överraskningar i början av en turnering går väl bra men framåt semifinalerna det är ändå önskvärt att ”rätt” lag finns kvar. Fotbollen har helt enkelt börjat längta till teaterns och filmens värld, till en dramaturgi som ’fungerar’ som det heter.

Förutom ett helt rimligt rankningssystem som bygger på tidigare resultat har fotbollsförbundens kostymklädda dramaturger utvecklat alltmer intrikata kvalsystem som ska gynna de välkända storlagen. Se bara hur lång vägen är för skandinaviska klubblag att ta sig in i den europeiska mästarcupen Champions League. Och kvalen till EM och VM har också konstruerats till de attraktiva fotbollsländernas fördel, även om det inte är fullt lika uppenbart som på klubbsidan.

Vad det handlar om är en Hamletifiering av fotbollen. Starka känslor och tvära kast, javisst, men i slutändan en någotsånär förväntad utgång. Det finns moderna exempel på hur det kan gå när ett lag plötsligt bryter mot hela överenskommelsen. I EM i Sverige 1992 dök Danmark upp som sista-minuten-ersättare för Jugoslavien som på grund av kriget stoppades från spel. Danskarna tackade för gratischansen och gick och vann hela turneringen. Hade det varit Hamlet skulle det vara som om Ofelia, istället för att drunkna, kravlade sig upp ur vattnet och gick runt och lönnmördade alla andra i pjäsen en efter en.

För att inte tala om de ohyfsade värdnationerna Japan och Sydkorea i VM 2002. Särskilt Sydkorea förstörde festen för det ena anrika landslaget efter det andra och tog sig ända till semifinal. Tänk er en Hamlet där Rosencrantz och Guildenstern aldrig seglar iväg mot England, klarar sig undan avrättning och fortfarande klampar omkring på scenen när Hamlet ligger döende i slutet. Hur skulle en teater marknadsföra en sådan uppsättning? Och hur ska de portugisiska EM-arrangörerna få tv-publik om finalen i början av juli spelas mellan Bulgarien och Lettland?

Nej, hellre en mera Hamlet-aktig turnering. Eller låna från Hitchcock så att upplösningen blir spännande, javisst, men ändå dramaturgiskt korrekt.

Fredrik Wadström

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".