Ray Charles död

Igår avled musiklegenden Ray Charles 73 år gammal. Det var i mitten 1950-talet han slog igenom på allvar - och hans musik förärade honom tidigt smeknamnet The Genius. Charles som var blind sen 6 års ålder, spelade sig igenom stora delar av den amerikanska musiken under sin karriär - jazz, soul, blues, country, gospel och evergreens ljöd på över 10 000 konserter. Men Kulturnytts Mikael Timm har mottagit dödsbudet med viss skepsis.

Ray Charles är död. Fan trot’. Han har varit med sedan andra världskriget och nedslagen, uträknad och dödförklarad så många gånger att biologin borde göra ett undantag för honom. Hela hans liv var en serie undantag så han hade goda skäl att tro sig odödlig.

Första gången jag såg honom på en nattklubb i Los Angeles för nästan 30 år sedan. Jag höll på att vända i entrén. Gäster av det osannolikt vulgära slag man bara ser i dåliga farser och på riktiga dåliga nattklubbar spillde på borden, nöp de feta servitriserna i sidfläsket och drack drinkar med prickiga parasoller i som de slängde på varandra. I väntan på Ray Charles spelade den schizofrene diskjockeyn omväxlande Dean Martin och Grateful Dead.

Ingen visste när Ray Charles skulle börja, ja man visste knappt vem han var. Men så släcktes ljuset, musiken dog och bandet stövlade in i någon sorts paljettkostymer som fick de gäster som fortfarande orkade öppna ögonen att börja fnissa. Det bekom inte Charles. Ledd av en medhjälpare stapplade och dansade han in, i en gångart bara han behärskade. Han log ett sanslöst leende, som en haj hos tandhygienisten, och slog ett slag som kunnat klyva pianot. Förmodligen var han glad att han inte kunde se publiken, att han levde i sin egen värld var nog förutsättningen för den konsert han gjorde. Fullständigt obekymrad om vi gillade honom eller inte spelade han som han alltid gjort. En alldeles egen blandning där en sång av Duke Ellington avlöstes av en popballad, en klassisk bluessång eller en musikalsång. Alla gjorde han till sina egna.

På något sätt fick han tyst på publiken också denna kväll, på något sätt nådde han fram också denna kväll. Det gick bara inte att motstå denna omänskliga kombination av smärta och glädje. Jag såg honom flera gånger. Det hade ingen betydelse hur dåliga medmusikerna var, om körtjejerna inte sjöng rent eller att förstärkaren gick sönder - då klappade han takten mot knäna och vrålade sången.

Den coola västkustjazzen avlöstes av Beatles, det kom hippieband, punk, reggae, ska. Det spelade ingen roll för Ray Charles han hamrade på sitt piano med den absoluta säkerhet som bara verkligt stora artister och troende har. Han lär ha gjort lär ha blivit över tiotusen konserter och hade fler inbokade. Han brydde sig inte om genregränserna, inte för att han ville göra uppror eller hade tänkt igenom saken utan därför att han inte hade tänkt igenom det. Han var sin musik, naiv och genial, blind sedan sex års ålder och klarsynt. Smakfull i sin sång och sitt distinkta pianospel, smaklös i sin förkärlek för stråkar. Rå i sin frasering, förtjust i stjärtvickande änglakörer. Självkritisk var han också bakom grinet, länge ville han inte återutge sitt tidiga material

Jag bytte några ord med honom men fick inget vettigt ur honom, bara ett stort garv. Livet hade varit så djävligt att han bara kunde ta det med en klackspark. Han sparkade nog åt Liemannen flera gånger, annars dödsbudet kommit för länge sedan.

Och nu påstår de att han är död. Tja, jag vet inte jag. Den rock, blues eller jazzsångare finns inte som inte påverkats av Ray Charles. Och det där stråket av råhet och känsla, smak och smaklöshet är stort som vintergatan. Han stapplar nog in i vår värld igen när han tycker att vi behöver det.

Mikael Timm

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".