Hoppers tomma rum

Åtminstone vad gäller spridning är den amerikanske målaren Edward Hopper en av de allra största. Hoppers ödsliga hotellrum, ensamma människogestalter och sugande melankoli från mitten av 1900-talet finns på oräkneliga affischer, skivomslag och vykort. Dessutom citeras och parafraseras han ofta, av både konstnärer och filmmakare.
  Men själva målningarna har inte visats särskilt ofta, i synnerhet inte i Europa. Nu finns chansen på Tate Modern i London, som visar en omfattande utställning med alla de gamla slagnumren: Early Sunday Morning, Nighthawks, Summertime och så vidare.

”Der ser ut som på bio”, är det första jag tänker när jag kommer in på Tate Modern, det ser ut som en riktig svart Hollywoodklassiker från 40-talet, någon som handlar om vilsna själar på drift bland Amerikas motellrum och nattöppna syltor, någon med långsamt tempo och olyckligt slut, någon med den där särskilda sortens hårdkokta känslighet i varenda bild och varenda replik.
  Fast det är inte Hopper som ser ut som på bio, det filmen som ser ut som Hopper för det var Edward Hopper som uppfann det sättet att se, i slutet av 20-talet, det amerikanska sättet att se skulle man kunna säga. Han var den förste målare som såg skillnaden mellan Europa och Amerika, och som förstod att det inte gick att måla Amerika på ett europeiskt vis, det krävde ett helt nytt måleri, oberoende av klassiska förebilder eller rådande modernistiska trender. Han studerade ett par år i Paris som ung, då visste han inte att Cezanne fanns, och när han fick veta det brydde han sig inte om det. Hans Amerika krävde ändå en annan sorts bilder.
  Hopper lärde sig måla som en T-Ford, utan så mycket formella subtiliteter och tekniska krusiduller, men sakligt, effektivt, och oemotståndligt. Hans bilder ser fullkomligt självklara ut, visst så där måste det se ut, så där måste det målas.
  Och det han målar är den krossade amerikanska drömmen, människorna som inte fick all den där framgången och lyckan, de som blev kvar på sina nerlagda bensinmackar och sina sunkiga kontor i sina trista småstäder, de som aldrig fick familjen och villan, de som aldrig kom längre än till ett rum på det där billiga motellet och en ljummen kaffekopp i det där tomma fiket. Där sitter de på sina hotellsängar och tittar rakt framför sig, rakt ut i den stora amerikanska ensamheten.
  Det är Hoppers Amerika, och han målar det om och om igen, på nästan samma sätt i 35 år, det är bara på kläder och inredningar man kan se om en bild är från början av 30-talet eller slutet av 50-talet, det är samma människor i samma tomhet, och samma skarpa solljus som rinner in genom fönstren och skapar skarpa skuggor inne i rummen, och det är samma Amerika som ingen har målat med sådan precision och sådan fysisk påtaglighet som Hopper.
  Mot slutet av sitt liv målar han ett rum, ett enda, helt utan människor, bara ett tomt rum, fullt av solljus och skuggor. Gästen har äntligen checkat ut, och det känns nästan som en lättnad.

Mats Arvidsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".