Mavis Gallant
recension | litteratur

Mavis Gallants överblivna fotgängare

"Jag läser henne och blir på nytt rädd för ett stort krig"
2:39 min

På senare år har svenska läsare fått upp ögonen för den kanadensiska författaren Alice Munros noveller. Nu kommer hennes landsman Mavis Gallant, även hon främst känd för sina noveller, på svenska för första gången. Från det femtonde distriktet är en bok från 1979 som består av en kortroman och åtta noveller.

Europas krig har vi väl läst om förr? Jo. Vi har vadat i skyttegravarna, synat slagfälten, kartorna, makthavarna bakom, grävt i skuldbördan och köttiga sår, suttit med när frostskador och granater stympat armar och ben.

Men det här, det är något annat. Inte Peter Englund och inte heller Stig Dagermans Tysk Höst. Författaren Mavis Gallant tar i somliga berättelser liksom vid, en fem år efter Stig Dagerman. Hur lever människor när de kravlat sig upp ur ruinerna? När livet ska vara normalt igen. När somliga åter springer i karriärtrappan, medan andra ännu vilsna och livströtta rör sig mellan länder, på väg, alltid på väg, utan riktning eller mål.

Det finns något strikt, uppfriskande journalistiskt i Mavis Gallants historier. Ett arv från de år hon jobbade som reporter, skulle jag tro. Det råder sannolikhet över hennes uppdiktade öden, en trovärdighet i hur hon placerar dem i ett historiskt skeende. Vi är en del av vår tid, viskar hennes noveller. Våra öden formas av vår omvärld, hur mycket vi än drar för jalusierna.

Hennes personer är ofta drömska, världsfrånvända, något sjukliga, kanske begåvade, men med för lite energi och jävlar anamma för att någonting riktigt ska bli. Bor med fördel i bedagade hus på gränsen mellan Frankrike och Italien, i solkiga, vidunderliga palats med kulsplitter, mögel och kostbar historia i väggarna.

Jag läser henne och blir på nytt rädd för ett stort krig. Det dödar ju, fast man överlever. Jag stryker under ett par rader i hennes bok: "När folk fastnat mitt i en gatukorsning efter det att trafiksignalerna har slagit om, talar man ibland om dem som 'överblivna fotgängare'". Det är nog dessa överblivna fotgängare hon skriver fram, denna författare, kanske på sätt och vis en sådan övergiven själv: Invandrare, utlänning, kanadensisk nykomling i Paris på 1950-talet, dit hon sökte sig på egen hand för att skriva.

Jämfört med sin kanadensiska kollega Alice Munro är Mavis Gallant mer pratig, lite för ordrik för att bli min nya, riktigt heta favorit. Men ohyggligt inspirerande är hennes bistra, kalla blick på sina gestalter. Hennes obarmhärtiga genomskådande får läsaren att plocka fram hela sitt artilleri av sympati och ömhet.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".