Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | teater

Stjärnglans i arkeologiskt torr Children's hour

Publicerat torsdag 27 januari 2011 kl 09.39
"Här finns inte tillstymmelse till modernisering i bilden av lesbisk kärlek"
(2:18 min)

I London skyltar man med stora film- och TV-stjärnor för att locka publik till teatrarna. Härom dagen var det premiär för The childrens hour, en klassiker om lesbisk kärlek från 1934 - nu med Keira Knightley (Pirates of the Caribbean) och Elizabeth Moss (Mad men) i huvudrollerna.

Jag erkänner att jag kände mig lätt förbryllad när jag lämnade The Comedy Theatre i West end. Varför spelar man denna pjäs år 2011 om man inte försöker hitta något nytt i den?

Handlingen är rätt enkel: två unga kvinnor driver en internatskola för flickor de anklagas av en elev för att vara lesbiska och allt går mot ett oundvikligt, tragiskt slut.

När Lillian Hellman skrev pjäsen på trettiotalet var det omöjligt att göra en pjäs där homosexualiteten skulle kunna vara något annat än tragisk och möjligen en källa till dramatik. Första gången den filmades var till och med homosexualiteten utbytt mot otrohet, eleven anklagade istället en av kvinnorna för att vänstra med den andres man.

Andra gången den filmateriserades spelades Marta, den unga kvinnan som i en scen bryter ihop i äckel över sin egen homosexualitet, av Shirley MacLaine.

– Att vi 1961 inte funderade över den här scenen eller över vad som fanns mellan raderna i pjäsen är obegripligt, sa MacLaine.

Och, åter till West end, där regissören Ian Rickson iscensatt The Childrens hour med en arkeologisk torrhet. Här är den - pjäsen från 1934, den är fortfarande intressant och gripande men om Shirley MacLaine var förvånad över naiviteten i 1961 års version vad ska man då vara 2011?

Här finns inte tillstymmelse till modernisering i bilden av lesbisk kärlek, här är samma gamla offermentalitet och till och med samma fälla som filmen föll i: Keira Knightley är klassikst underskön både i klädsel och framtoning precis som Audrey Hepburn medan Elisabeth Moss är mindre tjusig, och hon är den öppet lesbiska.

Jodå, det är välspelat, det är kul att se Knightley, Moss och inte minst Ellen Burstyn. Men efter en timme är det mest ett antikvariskt intresse där kontentan blir: Jösses, görs det så här gammaldags teater fortfarande?

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".