"Näckrosträdet" en märklig utvecklingsroman

Författaren Elsie Johansson började skriva sent livet – 1979 debuterade hon 48 år gammal med diktsamlingen ”Brorsan hade en vevgrammofon”. Hon har skrivit lyrik, noveller och prosa, men hennes stora genombrott kom med trilogin om Nancy: ”Glasfåglarna” kom 1996, därefter följde ”Mosippan” och den avslutande ”Nancy”. Hon är nerlusad med litterära priser - Ivar Lo, Stig Dagerman och Aniarapriset. Nu kommer Elsie Johansson nya roman ”Näckrosträdet” och Maria Edtsröm har läst den:

Där står hon, Hildur Karlsson, vid landsvägskanten och väntar på bussen varje morgon klockan sju, för att åka till skolan ”i stan”. Hon står där med sin bruna och knottriga konstläderportfölj, sin mörkblå trenchcoat och med ett slätt och avvisande uttryck i ansiktet. Mjölkutkörarens dotter, den moderlösa Hildur med sitt läshuvud, och som den ständigt välstrukna lärarinnan Greta Överbäck tagit under sina vingar.  

Men den som tror att Hildur är en ny Nancy tar grundligt miste. Elsie Johansson tar ett djärvare och fräckare grepp om sin berättelse i ”Näckrosträdet” – här finns inget av realistisk, kronologisk dramaturgi, utan berättelsen som tar avstamp i Hildurs make Ivans död kommer lite som den vill. Fröken Överbäck lyckades inte rädda Hildur, med två år kvar till studentmössan, träffar hon Ivan – charmig och snygg, med också psykiskt labil, otrogen och känslomässigt krävande som ett dibarn och Hildur blir snart reducerad till en, som hon kallar det, huvudfoting - bara kropp och ängslan.

Språket har som alltid hos Johansson den där konkreta sinnligheten, tex kan någons röst plötsligt stå naken ”helt avskalad sin bark” eller hör här om varför den åldrande fadern är i klorna på sin hushållerska: ”Han sitter i en rävsax. Uttryckt rakt på sak är han klämd mellan två tjocka lår och kan inte ta sig loss.” Men Elsie Johansson leker också med sin berättelse på ett mer avancerat vis, hon prövar olika sätt att fortsätta sin berättelse. Så här kan det låta: ”Ivan Bergman blev en ovanligt framgångsrik bilförsäljare. Den meningen skulle kunna stå som inledning till den fortsatta berättelsen. Ett antal andra öppningar är givetvis också tänkbara, exempelvis: Åren gick. Också hos Hildur och Ivan fylldes skåp och lådor av jämna välfärdsdussin.” Eller den som Johansson till slut fastnar för: ”Radhuset hade en öppen furutrappa där dammet föll igenom.”

Så där kan hon göra, Johansson, hon liksom vänder och vrider på hela den här märkliga historien, och försöker svara på frågan: Varför i all världen gjorde Hildur som hon gjorde? Jo, kanske för att hon trots allt som Greta Överbäck hade att erbjuda, inte riktigt ville bli som hon, därför att, som hon skriver ”mot kroppens nakna, frusna ensamhet hjälper dessvärre inga böcker, ingen musik, inga skönhetsupplevelser, det enda som kan lindra är den trygga värmen hos en annan kropp”.

Men på sitt sätt tar fröken Greta kanske ändå tar hem spelet till slut, Hildur Karlsson gift Bergman blir till slut Hilde Överbäck, den som hon höll på att bli redan där vid busshållplatsen. För ”Näckrosträdet” är inte, som det kan förefalla, en roman om en märklig kärlek, utan en märklig utvecklingsroman.

Maria Edström

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".