Andrés Stoopendaal debuterar med Maskerad.
Recension | litteratur

Andrés Stoopendaals tonårsskildring håller sig på ytan

"Texten glänser av välputsat kulturellt kapital"
1:27 min

Andrés Stoopendaal som tidigare har varit redaktör på Ord&Bild kommer nu med romanen Maskerad. Det är en historia som flyter mellan dröm och verklighet i huvudpersonens sökande efter sin identitet.

"Jag" heter Maxence, går i högstadiet i Paris innerstad och har precis förlorat sin pappa. Han dog i en arbetsplatsolycka och sedan är det inte mer med det.

Andrés Stoopendaal breder flinkt ut spelplanen som Maxence värld rör sig på - skolan, eller snarare mötena med de jämnåriga killarna - där några utvecklar sig till sexuella relationer. Pojkrummet, där han fantiserar om filmidolen J-B, läser Rimbaud och skriver noveller och så träffarna med rollspelsgänget som manar fram ett apokalyptiskt Europa. Stoopendaal glider mellan fantasi, dröm och verklighet.

Texten glänser av välputsat kulturellt kapital och strösslar med referenser till den klassiska litteraturen och konsten och det hänvisas till än det ena, än det andra innerstadsgymnasiet och deras akademiker.

Där tar det stopp. "Maskerad" känns som utkastet till en bok, det finns en början och möjligen ett mittparti: en sexdebut. Men slutet är en ren konstruktion, en idé om hur Maxences mamma skulle kunna börja respektera Maxence som författare.

Och jag kan inte låta bli att jämföra med Aidan Chambers klassiska tonårsskildringar "Dansa på min grav" och "Tullbron". Och jag önskar att Stoopendaal hade brytt sig om sin berättelse, inte bara litat på flödet i pennan.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".