recension | Litteratur

Mara Lee på den vassa eggen mellan vård och våld

"Ingen vanlig tonårsskildring"
2:16 min

Mara Lee har gett ut två diktsamlingar, Kom och Hennes vård och så romanen Ladies. Nu kommer hennes nya roman Salome, en uppväxtskildring från ett åttiotal.

På den vassa eggen mellan vård och våld brukar hon balansera, mellan slag och kyss, Mara Lee, så också i Salome. I mitten, fast märkvärdigt frånvarande i sitt eget liv, står den fjortonåriga Elsa, någonstans i ett arkaiskt landskap på slätten utanför Kristianstad.

Hon har en kylig relation till sin mamma och den nya moderatmannen, en alkoholiserad pappa, en fosterbror Johannes av mytiska dimensioner som allt kretsar kring, varför ska han förstöras, varför vet han allt om att dö?

Det är ingen vanlig tonårsskildring det här, rivaliteten, utanförskapet, ansträngningarna, det trevande hånglet, och de små och stora sveken befäster Mara Lee med andra ord än de gängse, resonemang alldeles för avancerade för att stamma ur en tidig tonåring, som ”endast lömsk beräkning kan ligga bakom en sån oförställdhet”. 

Elsa framkallar själv sina sår, tigger om dem, bara när hon klämmer på blåmärken är hon en kort stund närvarande fullt ut. I Mara Lees texter brukar känslan vara granne med smärtan. Det finns en konkurrens mellan väninnorna, en nybrutalism som är så explicit i de här åren, då gränsen mellan utanför och innanför är hårfin, och då allt fortfarande ligger så nära ytan.

Han är så jävla snygg att jag blir helt gråtfärdig, till och med när han grimaserar av smärta vill jag slita loss hans ansikte och sätta upp det på min vägg.

Salome heter romanen, och visst dansar hon Elsa i en spegelsal med förbundna ögon, men hur bra kan hon bli? Bara om man vågar konfrontera sin värsta rädslor kan man nå dithän, säger hennes lärare som naturligtvis heter Messer.

Jag sträckläser romanen för det pregnanta språket, mamman en blandning mellan gråsten och dogmatism, och ta ett ord som pojkmaterial, det stumma hårda som hockeykillarna är gjorda av, det man kan slå händerna blodig emot.

Mara Lee stannar i ambivalensen, i skammens utvaldhet, i de lögner som faktiskt förenar, Elsa njuter av tvingas äta upp viljan att vara till lags. Hon är märkvärdigt solidarisk med sina tonåringar, texten examinerar deras livsviktiga yta, deras planerade spontaniteter, det är inte symboliskt, det händer ju, hatet dansas fram, Johannes huvud slås av.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".