1 av 2
"Prille-pralle-prålle". George VI (Colin Firth) och "kalla mig Lionel" (Geoffrey Rush) är omöjliga att inte älska. Foto: SF
2 av 2
Recension | Film

Inte en sekund lämnas åt slumpen i The Kings Speech

Måns Hirschfeldt: "Svårt smittsam brittisk superkvalitet."
2:46 min

The Kings Speech går upp på svenska biografer idag, redan krönt med fler nomineringar till fler filmpriser än vad någon kan räkna till. Filmens regissör Tom Hooper tillhör inte de mest namnkunniga, inte heller manusförfattaren David Seidler, men nu har de minst sagt gjort avtryck med den här verklighetsinspirerade berättelsen om en osannolik vänskap vid det brittiska hovet.

Kungens tal - även i svensk översättning framgår den dubbeltydighet i titeln som ringar in både det intima dramat och den storslagna historiska fonden. Alltså, både det talfel som den blivande kungen plågas av och det "tal till nationen" som tornar upp sig som en mörk skugga i filmen, det som han kommer att hålla vid krigsutbrottet 1939. Då denne George VI blir krönt också av folket, och inte bara som tre år tidigare av ärkebiskopen.

Colin Firth spelar honom, hertigen av York, B-b-b Bertie som stammar svårt sedan barndomen och som motvilligt måste axla först de offentliga uppdrag som hans pappa kungen ålägger honom, och senare själva regentskapet då hans bror abdikerar för att få gifta sig med Mrs Simpson.

Geoffrey Rush gör Dr Logue - "men kalla mig Lionel" - som egentligen inte är någon doktor utan en självlärd och okonventionell talterapeut.

Rent historisk är det väl si och så, George VI fick nog egentligen hyfsad ordning på sitt stammande redan i slutet av 1920-talet, men det är något som filmskaparna tack och lov inte tar någon större hänsyn till.

För det här är så långt från journalfilm som man kan komma. Det är klassiskt drama. Ett möte i kulisserna, på vägen på scenen som är världen och de roller som måste spelas där. Som hans kungliga fumlighet är Colin Firth som alltid omöjlig att inte älska, och det gäller också Geoffrey Rush, som jolly och knipslug.

Och The Kings Speech spelar alldeles lagom mycket på det där behovet av en intimititet med kungligheter som egentligen hör sagan eller skvallertidningar till. Men på Lionels slitna soffa kommer vi faktiskt nära, när de nästan psykoanalytiska talövningarna rotar runt även i den inre kungliga rösten. B-b-b-barnet Bertie.

Det finns en återhållsam, rörande högtidlighet i alla denna brittiska superkvalitet som är svårt smittsam, och det är lyckligt tweedklädd jag lämnar en film där inte en sekund lämnats åt slumpen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".