Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

"En av de märkvärdigaste skådespelare vi haft"

"Hon var liten till växten, men talangen den var stor"
4:41 min
Lena Nyman. Foto: Kent Östlund/Scanpix.

Lena Nyman var en av svensk film och teaters stora. Sven Hugo Persson, mångårig medarbetare på kulturredaktionen och numera dramaturg på Dramaten, minns Lena Nyman.

Hon var liten till växten, men talangen den var stor. Registret likaså. Hon kunde spela klassisk tragedi såväl som modern dramatik och briljera som revyartist och folkkär komedienne.

Jag hade förmånen att få se några av hennes sista scenframträdanden, hon framträdde utklädd till August Strindberg när Intima teatern vid Norra bantorget i Stockholm invigdes för några år sedan och lyckades förvandla Strindbergs berömda brev till skådespelarna till stand up comedy. På Kristina Lugns Brunnsgatan 4 gjorde hon och Erland Josephson en pocketversion av Shakespeares Romeo och Julia. De satt på scenen och återgav de kärlekskranka tonåringarnas dialoger speglade genom ett långt skådespelarlivs erfarenheter. Textbehandlingen var lysande.

Först blev Lena Nyman riksbekant som Vilgot Sjömans leading lady i ett antal kontroversiella filmer mot 60-talets slut, framför allt Jag är nyfiken gul. Där fanns en ny dokumentär touch, skandalös nakenhet och ett ifrågasättande av samhällets regler och normer och pressdebatten rasade. Den unga Lena Nyman blev utsatt för en uppmärksamhet som inte alltid var så lätt att bära som när ärevördiga akademiledamöter skrev dumheter om att hon inte hade en intelligent kropp.

I nästa fas i karriären bevisade hon eftertryckligt att hon också var en lysande dramatisk aktris. Platsen var Dramaten och regissören var någon gång Bergman som när hon gjorde den oändligt rörande flickan Hedvig i Ibsens pjäs Vildanden. Men oftast var det Alf Sjöberg som hon samarbetade med, Affe som hon kallade honom lika respektlöst som kärleksfullt. Hon var Polly i Tolvskillingsoperan 1969 och i Sjöbergs sista uppsättning, Molières Hustruskolan, spelade hon mot Allan Edvall och föreställningen blev legendarisk och har också bevarats i en tv-version.

Så kom en ny fas när hon inledde samarbetet med Hans Alfredson och Tage Danielsson med revyer och filmer, och där Gösta Ekman blev hennes perfekta sparring partner. Hon har berättat att hon var nervös inför revydebuten, gillade inte monologen hon skulle göra och tyckte inte att hon var ett dugg rolig och skulle dessutom göra entré efter att Monica Zetterlund fått tiden att stå stilla genom att sjunga en av de där numera klassiska balladtexterna. Men in gick hon och till hennes förvåning började publiken skratta och the rest is history.

Både i den här sketchen ur Svea hund på Göta lejon och i Hustruskolan spelade hon på kontrasten mellan en söt, rentav näpen uppenbarelse och en frän röst och stark integritet. Jag kommer att tänka på några rader i en gammal schlagertext: "ett litet stycke dynamit, maskerad till sockerbit…"

Jag samarbetade med henne ett par gånger och det var lätt, hon var snabb, säker, seriös. Och sen hade hon ju den där instinkten och utstrålningen som är en sorts gudagåva. Kritikern Allan Fagerström i Aftonbladet kallade henne tidigt för geni, och det är nog sant; i varje fall var hon en av de märkvärdigaste skådespelare vi haft i detta land.

Sven Hugo Persson
kulturnytt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".