recension | litteratur

Odensten med stark suggestiv kraft

"Boken blir alldeles nedlusad med hundöron och understrykningar"
2:37 min

Med sin hyllade debutroman Gheel, 1981 tog Per Odensten med ett brak plats som en av den svenska litteraturens briljanta särlingar. Men med fyra romaner på tre decennier har han blivit lite bortglömd mellan böckerna. Nu fyra år efter romanen Horntrollet kommer han med nytt. Nio sätt att beskriva regnet är en samling texter, några gamla men mest nya, både essäer och noveller.

Jag försöker lyssna på klassisk musik på låg volym samtidigt som jag läser Per Odenstens texter. Det brukar vara bra, den här gången fungerar det inte alls.

Inte för att Odenstens prosa är snårig och svårbegriplig, men för att den erbjuder en värld med sin egen musik. En plats där myt och verklighet lägger sig tätt intill varandra.

I Nio sätt att beskriva regnet samsas berättelser, essäer och radiopjäser. Som ett genomgripande tema finns ordens kraft och opålitlighet, språket som vår enda utväg ur mörkret.

De inledande novellerna är korthugget sparsmakade små stycken som kretsar kring fantasin om den mätbara människan, den som kan sorteras och förkastas.

Så småningom rör sig Per Odensten djupare in i sitt eget mytiska universum, han återvänder till platser och tider som han använt förut, i tidigare böcker men berättar nya historier.

Han för oss med på simturer in i stenens mitt, på hopplösa pilgrimsfärder som slutar i frusenhet och armod, eller vilar på mer konkreta platser i en småskollärares första klassrum, i en landsbygdsskola där barnen redan krökts och förstummats.

Det finns en stark suggestiv kraft i Per Odenstens berättande, i hans arkaiska värld där en asagud och en vardagssvensk tycks tillhöra samma mytiska folk, på samma gång verkliga och overkliga, metaforer och människor.

När jag läst färdigt är boken alldeles nedlusad med hundöron och understrykningar, enskilda formuleringar är så vackra och precisa att de tål att läsas om och om igen, som helhet blir språket den kraft som förmår ge ny tillförsikt när man står där med sin skröpliga kropp i spillrorna av sina krossade drömmar.

Många av berättelserna är verkligt berörande och här finns också ett patos, en lojalitet med de utsatta och förtryckta som Per Odensten ger röst, som i den skickligt vävda radiopjäsen "Ditt ansiktes sanning" som börjar med en anderesa med Swedenborg som sällskap och leder till ett flyktingdrama som taget ur vilken nyhetsnotis som helst men som här kryper innanför alla skyddande lager av förnekelse.

Den avslutande långnovellen Nio sätt att beskriva regnet skildrar hur en ung kvinna som tappat talförmågan efter en skallskada långsamt, långsamt arbetar sig tillbaka till ett språk.

Det är hoppfullt. En varm klapp på kinden - språket må vara en opålitlig älskare, men han kommer tillbaka

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".