Agneta Eichenholz (Alcina) och Ida Falk Winland (Morgana) övertygar i Alcina Foto: Mats Bäcker
recension | opera

Genial scenografi och en orkester i toppform: Alcina!

2:53 min

Georg Friedrich Händels opera Alcina hade sin urpremiär 1735 i London, fick nypremiär 1738 och glömdes sedan, precis som många andra av tonsättaren "opera seria" bort. Den spelades inte på nytt förrän 1928. I lördags var det dock premiär för Alcina på GöteborgsOperan.

Till den här musiken tänker man sig överdådiga kostymer, praktfulla håruppsättningar, pompa och ståt.  På GöteborgsOperan har man gjort precis tvärtom och i stället följt devisen Less is more, och skalat bort allt glitter, strippat rummen så att där inte finns en enda möbel kvar – jo! en vit divanliknande soffa som i vissa scener glider långsamt över golvet, och man har tagit denna historia om den glupska förförerskan och förtrollerskan Alcina och kört den ända in i kaklet, eller snarare: ner i kulverten. Där är väggarna grå, ljuset faller ner från rektanglar i taket, rummen blir till korridorer utan slut, utan utväg.

Scenografen Lars Åke Thessman är ett geni tycker jag, här bidrar hans scenografi – och Torbjörn Blomkvists ljussättning och Karin Erskines elegant svarta smokingar och cocktailklänningar - till att göra Händels barockopera till ett kammarspel.

Och i en sådan stiliserad omgivning blir det än mer fokus på rösterna och den vokala ekvilibristiken, något jag tror Händel själv skulle ha gillat, eftersom vokalkonsten var central för honom.

Agneta Eichenholz gör Alcina, men det är först i andra akten som vi lär känna henne lite grann - när hon med sorg ser hur hon åldras, förlorar sin skönhet och hur hon därmed förlorar sin förtrollande makt, t ex  över den senaste erövringen Ruggiero. I den rollen ser vi Katarina Karnéus, och hon lyckas med något så svårt som att övertyga i sin manliga roll:

Grekiske regissören Yannis Houvardas och brittiske dirigenten - tillika barockexperten - Laurence Cummings har skalat bort danser och körer, kvar blir en lång rad arior, uppträdda som skimrande pärlor på tråd, som backas upp av en orkester i toppform.

Den här uppsättningen odlar kontrasterna mellan den stundtals studsande musiken och känslan av sorg över något som gått förlorat, nämligen drömmen om att bli älskad. Det är porlande överflöd i musiken och stram minimalism på scenen. Av det skapas storartad operakonst.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista