1 av 4
2 av 4
Damien Hirsts '"Let's Eat Outdoors Today", en inglasad grillfest, fylld av flugor. Foto: Matt Dunham/Scanpix.
3 av 4
Damien Hirsts Let's Eat Outdoors Today, en riktig flugfest. Foto: Matt Dunham/Scanpix.
4 av 4
Anthony Caro framför sitt verk Early One Morning. Foto: Matt Dunham/Scanpix.
recension | Konst

Pliktfri brittisk skulptur på hemmaplan

I London öppnade i förra veckan vårens stora konstutställning på Royal Academy of Arts, Modern British Sculpture (visas till 7 april). Sveriges Radios kulturkorrespondent Gunnar Bolin har sett den.

Det var inte utan vissa förväntningar som jag gick till vårens stora utställning på Royal Academy, för det är ju så att vi som bor i en liten stad som Stockholm vet att om man kommer till en stor stad som London så möter man institutioner som kan spänna musklerna på ett helt annat sätt.

De är rikare helt enkelt, och de har en aning fler besökare, så säger man samlingsutställning eller retrospektiv då vet man: här är det inlånat verk och plats i salarna så att man får sitt lystmäte.

Sedan är det klart att själva tilltaget att visa 1900-talets viktigaste brittiska skulpturer i en sorts personlig katalogaria, det går inte. Och så gör det ändå det, helt enkelt för att det är en så sanslöst klok och fint presenterad utställning på Royal Academy.

I sal ett får vi se kolonialtidens alla i truimf hemburna artefakter på piedestal. Det var detta som inspirerade, som satte igång 1900-talets konstnärer, vissa av dem, för skulptur har ju ofta varit samhällets beställningsverk, en konst som var tvungen att finna sig i att hylla sina statsmän och drottningar. Som Alfred Gilberts drottning Victoria, en hiskelig fascinerande matriark högt uppe på sin tron, nästan sovande i svart sten med spira i knät och med en deltajrikedom i socklar och himlar över sig som får mig att baxna.

Och sedan i nästa sal Barbara Hepworths hyllning till Dag Hammarskiöld som står utanför FN-huset i New York, A single form, en lövliknande form som reser sig ur marken med ett hål upptill eller snarare en markering av rymd, ett löv så tungt så att inte någon storm kan rubba det, monumentalt bortom fattbarhet.

Där kan man stå och jämföra rum bara som exempel bland alla dessa fantastiska verk. Och inget av Anish Kapoor eller Anthony Gormley, de två storstjärnorna från de senaste decenniernas brittiska skulptur, det har väckt viss uppmärksamhet.

Än sen, tycker jag, samlingsutställningar kan inte ha krav på sig att förevisa någon sorts katalogisk korrekthet. Då blir det pliktskyldigt och ängsligt, det blir det inte på Royal Academy of Arts.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".