Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
recension | litteratur

Werup omprövar sina teman i mörkt strålande bok

Publicerat tisdag 8 februari 2011 kl 10.08
En självisk latmask som hatar att skriva
(1:50 min)

2006 gav Jacques Werup (f. 1945) ut memoarboken Levandes tillsammans och nu lägger han ytterligare en självbiografi till sin omfattande produktion: Medan jag levde.

Varför skulle jag se tillbaka på mitt liv i konsten som bättre än vad det varit? frågar sig den mångsidige Jacques Werup i Medan jag levde. Och nej, det gör han inte eller. Han förskönar inte och hans självrannsakan är stundtals obarmhärtig: en jävla pojkvasker, en självisk svensk latmask som hatar att skriva, men som har driften att göra det, så kan han tala om sig själv.

Werup omprövar gång på gång några teman under de 400 sidorna: skrivandets tvångsmässighet och rampljusets alltmer falnande glöd, när blir det en föreställning för mycket? Och pappan som nöjde sig med ett ytligt liv och som blev föremål för sonens oresonlighet. Samt åldrandet och hjärtsjukdomen. Livet som nu levs i stunden, medan stunden finns.

Envist bökar han och för varje omtag hamnar orden i en lite annan ordning, meningarna omgrupperar sig men under improvisationerna hörs hela tiden melodin.

Författare är man främst genom sina ifrågasättanden, skriver Jacques Werup och han kunde inte bevisat den tesen bättre än med denna strålande och viktiga bok om att gärna minnas men inte sörja.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".