Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Recension | Film

Riktigt roligt på blodigt allvar om terrorism i Four Lions

Måns Hirschfeldt: "Når bortom att det går att skratta åt allt."
2:34 min
1 av 2
En struts, en clown, Honungsmonstret och en Ninja Turtle inför sin terrorattack mot London Marathon.
2 av 2
Spränger kråkor.

En komedi om terrorism, hur låter det så här i efterdyningarna av självmordsattentatet i centrala Stockholm? Den brittiska filmen Four Lions är just en sådan och temat har förstås väckt stor uppmärksamhet där filmen dragit fram. Four Lions är regisserad av Chris Morris, det är hans långfilmsdebut och filmen handlar om en obeskrivlig klantig islamistisk terroristcell i London som planerar ett attentat. Är det roligt?

Det är en ovanligt relevant fråga faktiskt. Som komedi tycker jag det här är ett mästerverk. Det är hård, brittisk, elak idioti på det sätt som vi har sett i The Office, blandat med någon slags amerikansk klantarselhumor, typ Dum och Dummare.

Varje rad och varje scen är maximerat rolig, som när de ska göra självmordsvideor som bara blir fulla av en massa bloopers. Som idén om att de ska spränga en moské för att mobilisera de moderata muslimerna. Eller när de åker på utbildning i Pakistan och råkar döda Usama bin Ladin. Det är ett pärlband.

Det minst sagt ovanliga temat frigör också nya komiska möjligheter. Till exempel när Faisal, en av terroristerna, ska förklara för de andra att han har köpt 120 flaskor blekmedel att bygga bomber av - i en och samma affär. Men för att inte väcka misstankar har han använt olika röster och vid ett tillfälle också hållit för sitt skägg med sina händer, för att han då är en kvinna.

Nu kanske jag har en politisk korrekt hämning som gör att mitt skratt ändå sitter ganska långt inne, och jag gapar nog mer än jag gapflabbar, i alla fall inledningsvis. Men det är också innan jag har förhållningssättet klart för mig. Det känns helt okej att inte bara skratta med: "nu skrattar vi åt alltihop", utan den här filmen går bortom att det ska gå att skratta åt allt. Genom att göra det så här pass roligt får den också allvaret och det djupt sorgliga att framstå i väldigt stark konstrast.

Filmen utmanar också väldigt väl en generaliserande bild av muslimer genom att göra de här livsfarliga dårarna till absoluta enskildheter. De är så hopplösa att polisen inte ens märker dem, för de är upptagna med att spana på dem som har kaftan, istället för på de här killarna, som har jeans. Den slår på något sätt lika hårt mot det oerhörda i ett terroristdåd och mot fanatismen, som den gör mot nidbilder och föreställningar om en kollektiv skuld hos en hel grupp.

Fråga
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".