Äntligen ensam. James Franco i Danny Boyles 127 Timmar.
recension | film

127 timmar analog ensamhet med armen i kläm

Filmregissören Danny Boyle slog igenom med Trainspotting 1996 och gjorde senast succé med Slumdog Millionaire. I dag har hans nya film, 127 timmar, svensk premiär. Den har blivit nominerad till sex Oscars, bland annat för Bästa Film och Bästa manliga huvudroll.

Om man har hört en enda sak om den här filmen, förutom Oscarsnomineringarna, är det väl att huvudpersonen tvingas skära av sig armen på ett väldigt äckligt sätt. Och att folk har svimmat och kräkts på visningarna.

Den där armen hamnar i kläm under en stenbumling redan 17 minuter in i filmen.

Och eftersom äventyraren Aron Ralston är alldeles ensam i hela Grand Canyon, typ, så väntar man sedan nästan hela filmen på att han ska klara av att kapa den för att komma loss. När han till slut gör det, blir det verkligen läskigt och geggigt - även om jag blundade så att jag inte såg allt.

Ja, det är sent på jorden och synd om människorna.

Bara under de senaste fem åren har vi kunnat se Will Smith vara New Yorks sista invånare i filmen I am legend, Viggo Mortensen lufsa runt ungefär lika ensam efter katastrofen i Vägen, Nicolas Cage har legat fastklämd under hela World Trade Center - och i höstas stängdes Ryan Reynolds in i en kista under jorden i filmen Buried.

Och här har vi nu James Franco i sin bokstavliga enmansshow som Aron Ralston.

Filmen är, som det heter, byggd på en verklig händelse - och visst är det helt fascinerande med människor som faktiskt klarar 127 timmar, över fem dygn, i en mörk ravin med armen i kläm. Som kan vara både utbrytarkungen Houdini och överlevaren Robinson Kruse på en och samma gång.

Ändå är filmen 127 timmar mest intressant som symptom. För ännu en storbudgetberättelse om klämda, begravda och totalt övergivna män måste väl svara mot något slags behov hos publiken.

Så: samtidigt som vi socialiserar allt mer, bloggar och twittrar och fnittrar dygnet runt i våra digitala nätverk, drömmer vi tydligen våta mardrömmar om den här absoluta, analoga ensamheten.

Om att bara ligga där fastklämd under en sten eller en skyskrapa, som på ett slags sadomasochistiskt retreat. Det kan man kalla mindfulness.

127 timmar - av egen tid.

Fråga
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".