Johan Rabeus som Tartuffe. "Mer av en kriminell rebell än av en ren hycklare". Foto: Petra Hellberg
recension | teater

Tartuffe får olycklig slagsida trots fantastiskt skimmer

"Dålig tajming är bara förnamnet för Tartuffe"
1:45 min

Thommy Berggren har satt upp en flera klassiker på Stockholms stadsteater de senaste åren: Pinter, Ibsen, Beckett och nu har turen kommit till Molière, i lördags begicks premiären på Tartuffe i översättning av Hans Alfredson och Allan Bergstrand och med nyskriven pro- och epilog av Mia Winge och Thommy Berggren. Dan Ekborg gör rollen som den rike bankmannen Orgon som blir grundligt lurad av sin nyfunne vän Tartuffe, spelad av Johan Rabeus.

"Paris 1871" står det redan på ridån, denna Tartuffe utspelas i en tid av upplopp och folklig resning och i Anna Asps fantastiska scenrum - snacka ljust och fräscht - ljus och skimrande är denna gyllene sal där Gunilla Nyroos kammarpiga Dorine spelar champagnegaloppen på nymodigheten phonografen och i den nyskrivna prologen berättar hur frun huset får migrän av oroligheterna på gatan.

Sen fylkas rummet av Orgons familj – rika och vackra och man vet inte riktigt om det ska föreställa Tjechov eller Ibsen, för här finns en uttalad strävan att spela Molière i Stanislavskijs anda. Inga figurer och karikatyrer utan riktiga människor. Och det går väl sisådär, Dan Ekborg klarar det galant, han har den där förmågan att spetsa spelet samtidigt som det bottnar. Och blir roligt.

Visst, klassiker ska bökas och lekas med, men här finns, trots att man verkligen stökat med dramat, en pretention av att ha sökt sig till styckets äkta kärna, just sådan slags pretention som Molière kunde ha skrivit en elak komedi om, om ni förstår vad jag menar.

Och Johan Rabeus Tartuffe, en bigott helig man med varggrin, är här mer av en kriminell rebell än av en ren hycklare. En fattig sate som vill åt elitens lyx med vilka medel som helst och som visslar på Marseljäsen för sig själv innan paus.

Men just problematiserandet av rebellen får i dessa dagar en olycklig slagsida, påminner om västvärldens ambivalenta och misstänksamma inställning mot folkupproret på Tahrirtorget i Kairo. Så dålig tajming är bara förnamnet för en föreställning som med sin nyskrivna epilog också slutar i att upproret slås ned och allting fortsätter som förr. Det blir inte ett dugg satiriskt utan bara deprimerande, trots champagnegaloppen. 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".