Manliga sfärer i Maria Fribergs konst

Maria Friberg har under flera år ägnat sig åt att undersöka män och manliga sfärer, och resultatet har blivit strama stora färgfotografier och återhållna - ofta helt tysta- videor som har gett Maria Friberg  ett erkännande inte bara hemma i Sverige utan också internationellt. Nu kan man se ett urval av hennes verk på Göteborgs Konsthall.  Cecilia Blomberg har sett utställningen ”Out of Sight”.

En mängd mörka kostymben trängs under en bordsskiva.  Välpressade byxveck, strumpor, noga polerade skor, lever ett eget liv på en nivå där man annars aldrig skulle lägga märke till dem. ”Somewhere Else” heter det här stillsamma videoverket från 1998. Inget ljud, bara en massa ben mitt i betraktarens blickfång. Ben som skrevar, som sträcker på sig. Försök att få kroppen att stå ut under den långa och något för intima sittseansen.

Sen dess har det handlat mycket om manliga gemenskaper i Maria Fribergs verk. Hon tycker det är en mer spännande värld, än den kvinnliga. Har sagt att hon hellre identifierar sig med dessa manliga sällskap med makt och en tydlig röst, än med sitt eget kön. Men det inte med ren beundran som denna manliga sfär undersöks. Utan Maria Friberg är snarare något av en antropolog som försöker hitta spår efter den enskilda personens begär, fåfänga. Det som också ryms där i kostymen, fotobollströjan, maktsfären. Det är som om hon genom sitt noggranna, långa arbete lyfter fram en sen länge dold art. Så vana är vi att matas med konventionellt gestaltande av män och makt att vi knappt reflekterar över det.  Där går Maria Friberg flera steg längre, med till synes enkla medel.

I No time to fall från 2001 har hon klippt ihop alla pauserna i Bushs installationstal som president. I en oavbruten räcka följer belåtna leenden, förlägna blickar, en lättnad över den massiva uppbackning av applåder som han får. Alla de där oregisserade ögonblicken som får Bush att se så barnsligt förtjust ut och så nöjd, men också förlägen. Den på ett sätt något tabubelagda privata glädjen som finns i ett utbrott av dans, i en naken kropps vältrande i ett gräddskummande vågsvall. Konstnären som en otillåten voyeur som blottar när naturen tränger sig igenom en annars kontrollerad fasad. Och effekten är kanske större för att videorna, fotografierna, är formmässigt stramt komponerade. Stillsamma.

Däremot hade jag gärna sett fler verk presenteras när man nu samlar ihop Maria Fribergs produktion. För att ge fler nyanser och infall i den stora undersökning av manlighet och manliga sfärer som sysselsatt Maria Friberg i så många år och som fortfarande sysselsätter henne. Det hade bara blivit ännu bättre. 

Cecilia Blomberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".