Zombiefilmerna går igen

”När det är fullbelagt i helvetet, då kommer de döda att befolka jorden”. Så lyder alla zombie-myters och därmed alla zombie-filmers ärke-axiom. Men i våra dagar har det blivit till den milda grad fullt i helvetet, att det inte är bara zombierna som går igen. Zombiefilmerna gör det också.

Och nu har den framgångsrike reklamfilmaren Zack Snyder begått sin långfilmsdebut med att göra en remake av George A. Romeros skräckfilmsklassiker från 1978: Dawn of the Dead.

Att Zack Snyder har haft mer pengar till smink och statister än vad Romero hade till sin originalversion av Dawn of the Dead - den saken behöver man inte tvivla på, men har han haft fler tankar?

Så här låter det i den ena sortens scener som filmen består av, och så här kladdigt och saftigt och hektiskt tar det sig också ut på duken. I den andra sortens scener är det i stället dialog-bruk, dialogbråk, dialogtröst, dialogtankar och känslor i dialog.

Vad som saknas är den tredje sortens berättelseplats, det där stället där tjuten och ångestskriken och skramlet och skotten och den lågmälda fast svårbemästrade gemenskapen länkas samman och där genrens nödvändiga utgångspunkter upprättas: Vad är det vi berättar, och varför det, och vad betyder en sådan berättelse? Nu blir svaret på den frågan alltför kortfattat och framförs mer som en rutinåtgärd. Ungefär som: En zombie-historia i dag, ja varför inte?

När en film till slut blir så disparat och samtidigt ändå så förutsägbar som Dawn of the Dead, börjar jag på pin kiv avläsa filmens mer förborgade intentioner. Hur ser gruppen av skyddsökande ut, de där överlevarna i köpcentret? Svarta, vita, gamla, unga, rika, fattiga, egenkära, självuppoffrande? Vilka offrar sig, vilka klarar sig? Vilka blir till slut ”vi”, och vilka blir ”dom”? Inte bara zombierna, de vandöda utan också ”dom” som inte nådde ända fram, till ”oss”. Till och med Asplunds gamla dikt flimrar förbi i biomörkret: De buro ej kaskar och vapenrock, ej blänkande stål i hand. Och några måste lämna båten. Fast i Snyders zombiefilm är det bara en som måste lämna båten, för det dyker faktiskt upp en båt på sluttampen.

Men det räddar inte hans film och inte heller de ögonblick av cinematografisk uppmärksamhet som den ändå bjuder på. Nu slutar Dawn of the Dead både som apokalyps och - klackspark.

Göran Sommardal

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista