En märkvärdig kväll med Norah Jones

För ett par år sen hankade hon sig fram som sångerska på små jazzhak i New York. Nu är hon en världsstjärna med den sensationella debuten ”Come away with me” bakom sig. I början av 2004 kom uppföljaren ”Feels like home”. Den 24 juni spelade Norah Jones på Hovet i Stockholm.

På väg till den skräpiga sportarenan tänker jag att det något misstänkt Norah Jones. Ett genombrott utan like: högar med Grammys, miljoner sålda skivor. Ändå har jag svårt att minnas en enskild sång. Visst, en mjuk sensuell röst, diskret frasering, propert pianospel. Kompetent som en barpianist. Är det helt enkelt så att manliga skivköpare gillar kvinnor som sjunger som flickor och ser ut som sådana?

Men, nej, bara några minuter in på konserten förstår jag att den förklaringen inte räcker. Det är som att se en film i slow motion. Allt syns. Norah Jones drar ned tempot, lyssnar till vad hon själv spelar, till medmusikerna. Hon spelar med ett slags frågetecken som inte signalerar osäkerhet utan inkännande, som när vänner talar och lämnar meningarna oavslutade. Det är ett tilltal som bygger på förtroende för sångerna och för publiken.

Hon är en nästan osannolikt säker i spel och sång och det lilla bandet långt mer samspelt än de flesta rockgrupper. Normalt lockar det till solon och briljanta tillägg men här är riktlinjen musikalisk minimalism. Melodierna avtäcks försiktigt, lindas upp. Inget trams, inga onödiga utsmyckningar. Flera av musikerna har varit med om att skriva och arrangera hennes egna sånger och de vårdar sitt material vilket gör framförandet betydligt intressantare än på skivorna. Det är diskret, men känslostark musik.

Sångerna växer ur en näringsrik amerikansk mylla. Norah Jones får Willie Nelsons countrymelodier att verka intrikata och texterna passionerade och Duke Ellingtons jazz att låta som folkmusik.

Och visst, allt hon gör är egentligen folkmusik, låt vara oändligt sofistikerad. Storheten ligger i noggrannheten. Där liknar hon en annan av populärmusikens stora, en artist som vid genombrottet ansågs vara skicklig men lite banal: Frank Sinatra. Likt Sinatra sjunger Norah Jones en liten aning för långsamt i början av en fras för att hämta in den förlorade tiden och hamna rätt i slutet. Det ger en sugande rytm som är helt oemotståndlig. Och det blir bara bättre ju mer man hör. När det sista diskreta ackordet tonat ut är det uppenbart att detta var en märklig kväll.

Mikael Timm

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".