Storslagen Rasputinbok

I december 1916 hittade polisen i Sankt Petersburg ett lik i floden. Alla visste genast vem den döde var och många skyndade till dit och fyllde flaskor och spannar med vatten från isvaken - för där låg Grigorij Rasputin, sin tids mest omtalade man, munk och kvinnotjusare. Om tiggarmunken som blev tsarens vän har Edvard Radzinskij skrivit boken ”Rasputin - Rysslands svarta eminens” och Mikael Timm har läst den.

Flera gånger under läsningen av Rasputin - Rysslands svarte eminens tappar jag orienteringen, åt vilket håll går egentligen historien? När utspelas detta? Författaren Edvard Radzinskij tycks samtida med sina gestalter. Texten pustar och stånkar. Ack, ack vad ska vi ta oss till med Rysslands själ?

Berättelsen går över styr på varje sida. Det är så långt från Herman Lindqvists kulsprutesnabba massaker av historien som man kan komma. Och ändå är också detta populärhistoria. Allt som vi icke-slavister fascineras av i det gamla Ryssland finns här: ofattbar fattigdom, ofattbart överflöd, religiösa sekter, nakenbad, galningar, despoti, byråkrati, gummor i svarta hucklen, kosackdanser, Tolstoj, zigenarmusik – en malström av intriger, kättja, och religiositet. Namnen virvlar förbi och skapar en slags munter domedagskänsla.

Om Rasputin har det skrivits mycket, men Radzinskij har tillgång till nya källor. Naturligtvis handlar det inte om något så normalt som att arkiv öppnats. Nej, cellisten Rostropovitj kom på en auktion i London över material från den kommission som 1916 undersökte Rasputins död. Och på nytt virvlar allt upp igen till en tornado av fakta som inte passar ihop. Som kritiker finns det en del att säga  – för att nu uttrycka sig saktmodigt – om författarens sätt att disponera, eller snarare inte disponera sitt material – men, sådana prosaiska anmärkningar är meningslösa. Boken om Rasputin är skriven som om Idioten i Dostojevskijs roman skulle satt sig vid arbetsbordet för att sammanfatta det viktiga i sin tid men glömt rangordna fakta. Det är obegripligt, storslaget, småaktigt och fascinerande.

Radzinskij är dramatiker men här lämnar han med vällust dramaturgins lagar åt sidan. Allt skall med. Och han lyckas verkligen frammana ett vansinnigt land där Rasputin, en gång vandrande tiggarmunk, senare tsarfamiljens bäste vän faktiskt understundom framstår som begriplig. Om han verkligen hade övernaturliga krafter är tveksamt, Radzinskij lämnar frågan öppen – han är nog alltför förtjust i sin huvudperson för att desavouera honom. På sedvanligt sätt är tsaritsan historiens onda genius, det är hon som driver sin velige make till korkade beslut, det är hon som väljer Rasputin till moralisk kompassnål – oavsett vad polisen rapporterar om hans orgier. Det är hon som påskyndar revolutionen.

Rasputin själv framstår om ganska förströdd i sitt politiska intresse. Han har fullt upp med att lägra alla kvinnor i soffan som så småningom går sönder, medan väntrummet fylls av fler aspiranter. Dessutom hinner han med ett ofattbart antal supfester, bastubad, vilda danser, sångövningar, klosterbesök och orgier i största allmänhet. Det fordrades faktiskt ett världskrig för att han skulle börja ge tsaren politiska råd – ofta ganska kloka faktiskt.

Vad han skulle säga om dagens politik vet jag inte, men nog är den f.d. generalen Putin tänkbar i en biroll när denna bok en gång filmas. Och i en tid av Knutby, hawaiansk zonterapi, dokusåpor och Britney Spears är Rasputin högaktuell. Och bra mycket mer underhållande.

Mikael Timm 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".